— Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
— Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska folk.
— Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.
— Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.
— Marie — sade drottningen på tyska med en skämtsam nick — är du nu nöjd?
— Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
— Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af Nassau?
— Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt tillsamman.
— Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag dig: är du nöjd med mig?