— Jag beder dig, Kristine — sade hon, uppstående med högröda kinder — skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!
Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en avis. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet sade: emot, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.
Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder. Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.
Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet — utan tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf — som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:
»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin halskrage!»
— Fiken — sade drottningen uppbragt till kammartärnan — hvem har understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något värre.
— Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
— Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.