— O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
— Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. — Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
— Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.
— Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.
Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.
— Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.
— Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. — Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på tronföljden.
Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.