Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.
— Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
9. Ett lejonmöte.
Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen. Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:
— Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp eller själ.
Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.
Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna kväll — hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens högra sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om Idea boni ordinis. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under förbehåll att Formula concordiæ infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.
Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade: