— Ännu har denna hand inte undertecknat Formula concordiæ och lärer ej heller göra’t.
— Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart tillfredsställd. — Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
— Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.
— Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting.
— Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
— Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade biskopen mildt.
— Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin vänstra sida. Höger och vänster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.