— Eders kärlighet — sade hon — har låtit förmärka genom doktor Johannes och grefve Magnus sin intention att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller compliment.
Pfalzgrefven bugade tigande.
— Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.
Tystnad. Drottningen fortfor.
— Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.
Stum bugning.
— Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och säkerhet söka declarera eders kärlighet till successor och arffurste till riket.
Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.
Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.
— Högre — tillade hon — kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.