— Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.
— Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin consummation och stadfästelse, inföll Kristina.
Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåtars hjärteliga förnöjelse.
— Jag säger ju eders kärlighet — återtog drottningen lifligt — att jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag insistera, att jag intet besluter af consideration hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af égard till publicum bonum och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets direction som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.
— Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min intention har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
— Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera otålig. — Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det satisfaction nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
— Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders majestät. Mitt facit har intet annat varit, än den lyckan att äga eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
Nu tog Kristina eld.
— Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han aldrig i tiden vara content. Den Gud hafver satt till något högre i världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
— Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen affection hafver till min person, så att jag därom desperera måste. Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit därtill capable. Fastmer har jag däraf dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.