Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken affection och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
— Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall göra sig värdig båda genom sitt comportement i kriget.
— Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men därefter dimittera mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
— Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att vänta, men han refuserar! Hvad är detta för fräcka discourser? Ändock han skulle dö i en sådan espérance att varda utsedd till min gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela världen?
Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
— Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.
— Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag tracterade Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. — Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.
Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
— Eders majestät — sade han — talar om sitt dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.