— Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.
— Jag förstår det intet. Är ers majestät så indifferent för min person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en particular affection för någon annan moveras från den mig nu gifna förtröstan framdeles.
Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
— Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min position ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk: primo: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; secundo: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, om jag gifter mig; tertio: om jag intet gifter mig, declareras eders kärlighet till min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.
Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
— Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?
— Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet under en gäspning.
— Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har försökt det, jag.
— Och du har tamt odjuret?