— Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där måste vara ett stadigt galler.
— Du förstår rida, du.
— En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lämnat staden?
— Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.
— Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.
— Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
— Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
— Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
— Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. Jag kastar honom på elden.
— Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min drottning.