Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.
— Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
— Han bjuder — fortfor tolken — därutöfver femhundratusen genuesiska dukater i fullviktigt mynt.
— Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.
— Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.
Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.
— Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.
— Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis fullmakt in blanco. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå. Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till 500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens’ oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på kalifernas tron.[5]
— Unge man — inföll storvesiren med rynkade ögonbryn — huru många lif har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?
— Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af profetens arf, om icke eders excellens’ företrädare Achmed pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar, mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och Alexandria.