Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:
— Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar. Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall finnas silkessnören ... och säckar.
Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga, ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad. Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål, hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker, roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom, uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar Ring ...
Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt allt på sig själf och förlorat sig själf.
Med ens sprang hon upp.
— Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig är du intet!
Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
— Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem jag är och hvem du är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke kan vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.
Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna. Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.
— Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall engång vara allt.