En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
— De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
— Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
— Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min fina gulddufva?
— Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om Herrens smordas förmälningssång!
Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig, min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...
— Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
— Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens tron» ...
— Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som återstår af mitt förra lif ...