Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!
Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena; svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna. Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga, räknade han under sitt befäl 33,000 krigare — där fanns ännu något att slakta — och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet, genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende, värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält, vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned, kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år deras namn blef en buse för ostyriga barn.
Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna. Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara handskrifter, och Upsala universitet fick Codex argenteus. Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de svenska vapnens segrar och byten.
Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden. Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill förvilda den sista återstoden af religion och seder.
Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus, som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.
Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen, Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade, att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar. Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten. Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse och hundra tusen människors undergång.
Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök? Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet, åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker, hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af underhandlare!