Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland, fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar. Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.

Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära, intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.

Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne följeslagare ett ögonblicks rast.

— Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!

Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade, voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.

Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan. En — det var icke att tala om, det gällde mest gränsbygden. Två — då gällde att hålla ryggen fri. Tre eller flera — för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och fredsbönen efter tacksägelsen.

Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.

Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs tedeum, folket förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag, processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i snölandet, bedt för freden.

En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades hittills endast underskrifterna.

— Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf. — Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt konto ... hm ... Jerobeam!