— Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro därinne på uppvaktning?
— Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.
Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.
— Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.
— Grefve Tott.
— Jag skyndar ...
— Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta[7].
På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.
— Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?
— Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?