— Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?
— Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
— Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!
— Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!
— Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!
Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans höga patient:
— Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...
— Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...
— Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.
Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.