Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.
Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. — Hvem har uppfunnit perpetuum mobile? Forsen och pratsjukan. — Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. — Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. — Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. — Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.
Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans — deras »orkestik» — hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.
Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.
— Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till Bochart.
Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.
— Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.
Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.
— Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?