— Vem talar om Sigismundus? frågade häftigt en gammal bonde från Tenala socken. Jag har haft sex söner: två tog Svidje Klas, två tog herr Arvid, två tog herr Axel Kurck, och på den vägen blevo de alla, somliga i Livland, somliga i Åbo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen kristen präst läste välsignelsen över dem, och nu står jag ensam för hemmanet. Men hade jag sex söner till, skulle jag säga till unge hans nåde, som nu för regementet: tag dem, och kör ut var katt i landet, som knystar om Sigismundus; förr få vi ingen fred.
— Och jag hade fyra fagra döttrar, inföll en gammal kvinna från Karis. Två togo de polska ryttarna som lågo i byn; sorg och elände blev det. Den tredje lockade herr Bengts fogde på Brödtorp, och hon blev hängd; den fjärde kom undan till Tavastland, och hon blev bärgad för det hon var bara barnet. Vem är det som prisar sådana tider?
— Oss skickade Sigismundus en präst, som skulle lära oss läsa bakfram i katkesa, menade en kvinna från Ingå. Han mässade på latin och skulle hava folk att bikta, förr än vi gingo till Herrans bord, och då drack han vinet själv, så att en fattig kristen icke fick smaka’t.
— Men under kung Johan hade vi goda tider; då sålde vi mycket humle till Stockholm, invände en borgare.
— Säg det! Ja, men kung Karl lät hänga tre fogdar på en dag, och Gud välsigne honom för det, hördes en annan röst säga i folkskaran.
— Bia lite, tilldess unge kung Gösta får fred med ryssen och polacken, så skall han göra detsamma med herrarna, det är han karl till! ropade en av herr Stens underhavande.
— Ja, det är han karl till! upprepade tjugu röster på en gång.
Det låg en stark förtröstan och en fruktansvärd hämndlust i detta utbrott av folkkänslan.
— Länge leve kung Gösta! skrek nu en röst och efterföljdes strax av hundra andra.
— Men vem var han, som prisade Sigismundus? frågade någon.