Denna plötsliga förändring av natursceneriet var för överraskande att undgå de främlingar, vilka nu för första gången skulle landstiga på Finlands kust. Lövskogarna hade just vid denna årstid klätt sig i den brokiga dräkt, som i sina vissnade löv bär förkänslan av en lång vinter. Ivar Bertilsson anmärkte såsom ett gott förebud, att skogarna flaggade vid deras ankomst, och Simon genmälde härtill, att de i Ekenäs skulle få se något förmer, nämligen humlegårdarna, då i detsamma, när båten vek förbi en udde, ett ovanligt föremål ådrog sig deras uppmärksamhet. Innanför Vitsand låg en stor tremastare, i vilken sjömännens vana ögon genast igenkände en svenska kronans örlogsman. Alla betraktade nyfiket kolossens högt framskjutande akterdäck, dess med kanoner späckade bredsida, dess ofantliga massor av tågverk och hela detta vindfång av märskorgar, utsprång och ornament, som vid denna tid efter spansk och holländsk modell gav kronans rangskepp ett så fantastiskt utseende. Även om icke tre stora förgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig därom, att Ekenäs hamn nu blivit hedrad med ett besök av ett bland de förnämsta skeppen i svenska örlogsflottan.
— Detta är Tre kronor; jag har sett den besten förut i Reval, utropade kvartermästaren med en obehaglig överraskning vid tanken på det uppdrag han åtagit sig. Han är icke för ro skull till sjöss nu på hösten, och jag misstänker att han för med sig en kunglig person bland de många officerarna på sitt akterdäck.
— Jag ser en prinsessa och hennes fröknar på akterdäcket, skrek Sam, vars kvicka ögon kunde upptäcka en fluga på spetsen av ett kyrktorn.
— Håll dig i skinnet, byting! viskade kvartermästaren med en hotande åtbörd. Ni, pater, lägg er ned på båtbottnen, och ni, gubbe, låna mig er fiskarejacka; blåsten är kylig.
Sedan dessa försiktighetsmått blivit vidtagna, fortsatte båten sin färd så långt som möjligt från örlogsmannens kanoner; men hoppet att komma obemärkt förbi den förnäma gästen i Vitsands djupa vatten sveks, en hornsignal från örlogsmannen befallde båten att stanna, och när signalen ej åtlyddes, sköt en julle pilsnabbt ut från hans sida.
Tovöbåten ålades att invänta en annan båt, som strax skulle lägga ut från örlogsfartyget, samt därefter segla långsamt förut och vägleda den efterföljande båten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till stadens landningsbrygga. Befallningen måste åtlydas. Efter en kvart timmes väntan sågos några män och fruntimmer nedstiga från fartyget i en väntande slup; vägvisaren satte sig i rörelse, slupen följde, och båda nalkades utan äventyr bryggan vid stadens hamn.
Ekenäs, som då räknade en ålder av vidpass hundra år, hade placerat sig vackert och fördelaktigt vid mynningen av den långt inskjutande Pojo viken, men ännu knappt överskridit den anspråkslösa betydelsen av en medelmåttig köping. Dess små fartyg seglade på Reval och Stockholm, staden låg i beständig delo med de mäktiga grevarna Leijonhuvud, vilka vid denna tid betraktade Ekenäs såsom ett slags svamp, vars naturliga bestämmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga kassakistan. Lämningarna av en då redan förgäten borg dominerade staden från slottsbacken; den lilla oansenliga träkyrkan höjde sig obetydligt på sluttningen över de låga trähusen, täckta med takved. Men mellan dessa låga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator så många trivsamma trädgårdar och rika humlegårdar, att deras skiftande färger nu på en solbelyst höstdag gåvo den tarvliga orten ett särdeles vänligt och fridsamt utseende.
Det var en söndagsmiddag vidpass klockan tolv, när båtarna anlände till stadens folktomma brygga. De goda Ekenäsborna voro ännu mangrant församlade på kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade uppläsa viktiga kungörelser väl också förkunna politiska nyheter för den församlade menigheten efter gudstjänstens slut. Gästerna i den kungliga slupen sökte sig ett härbärge hos en av stadens ansenligaste borgare vid namn Rechart Bögman, som hos sig brukade härbärgera förnämligare resande. Medan Tovöfolket anskaffade husrum för sina gäster i ett mindre borgarehus, begåvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne följeslagare till kyrkan, för att som försiktiga fältherrar rekognoscera terrängen, innan de vågade sig ut på något viktigare företag.
Mäster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekenäs med femtio tunnor spannmål i avlöning, hade dock redan vid denna tid på dagen dragit sig tillbaka till sin tarvliga middagsmåltid, men en del av menigheten hade kvarstannat på kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser. I dag hade en av pastor uppläst kunglig kungörelse varnat menige man i dessa landsändar för den avfällige polske konungens lögnaktiga patenter och falska förespeglingar, förmanande varje redlig undersåte till obrottslig trohet mot den rättmätige konungen och överheten. Man hade erfarit, att konungen, som själv med en ansenlig krigsmakt dragit i fält mot moskoviterna, vid denna tid belägrade staden Pleskov och att den över hela landet berömde tappre finske hjälten Evert Horn under denna belägring blivit skjuten. När härtill kommo berättelser, att den hatade och fruktade greve Sten på Raseborg i förra veckan kastat två ansedda bönder, belagda med kedjor, i slottsfängelset och vore sinnad skicka knektar till Ekenäs för att indriva en ny olaga gärd av hö och humle från den redan utarmade staden, kan man föreställa sig den upprörda sinnesstämning, varmed stadens borgare och den talrikt församlade menigheten från kringliggande landsort rådplägade sinsemellan om alla dessa nyheter.
Om således Ivar Bertilsson och hans följeslagare ej utan blandade känslor förnummo den kungliga kungörelsen, syntes däremot folkets stämning för ögonblicket gynnsam för deras planer. Där föllo hotande ord; man yttrade högt, att det gamla ulvanästet Raseborg borde nedrivas till grunden, och några bland de djärvaste föreslogo att man genast borde tåga till fästet, tukta herr Sten och befria fångarna. Några ville, många tvekade, alla skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt örlogsskepp gjorde slut på mängdens upproriska tankar. Gästerna från Tovö funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermästaren hade knappt vågat framkasta ett ord om konung Sigismundus’ lyckliga regemente, då inga herrar plågade allmogen, innan han fick skäl att ångra detta förhastande.