— Nå ja, vördige fader, det är just det jag säger till mig själv, när edra blanka gyllen stundom bränna mig i fingrarna. Mor min var i sin ungdom på nunnelära i Nådendal, men där var då redan fattigt och usligt, så att hon i en knapp vändning tog far min i stället för doket. Si, det ångrade hon sedan och såg Sankta Brita i drömmen, som sade till henne: låt din son bliva präst! Men si, vördige fader, det var emot min natur, och därför är det så gott att jag tjänar helgonen på mitt sätt. Är det galet, får ni svara därför; men far varligen fram här i landet, när ni kommer till makten!
— Var obekymrad och se åt om båten är segelfärdig!
Sams svartlockiga huvud visade sig nu i dörren och förkunnade att allt var i ordning. Han glömde berätta vad han själv redan uträttat på morgonen, nämligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld vattså, fylla spiseln med spånor, så att lågan stod ut genom skorstenen, och slutligen hälla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann förvarad i ett oläst skåp. Kvartermästaren kom i det kritiska ögonblick, när mor Agneta, till sjömännens stora förlustelse, anföll ogärningsmannen med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hålla den framför sig såsom en sköld mot fienden, när krigarens myndiga stämma bjöd tystnad och det kom till en för Sam icke fördelaktig rannsakning, vars resultat blev att hasselspön rekvirerades och användes till det nyttiga bruk, vartill besagda trädslag synes vara av naturen bestämt.
Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad.
Några lärde påstå att denne berömde man först 1617 blivit pastor i Ekenäs.
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans
skepp.
Ekenäs skärgård förhåller sig till Ålands skärgård ungefär som ett stycke av stjärnkartan till Vintergatan eller som en frökens pärlband till en drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skärgård knappt kan kallas den andra i ordningen, glider seglarens båt mellan en sådan labyrint av skogbevuxna öar, grå bergsuddar, smala sund och lövbekransade vikar, att ingen forntidens byggmästare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika irrgångar. Vid tiden för vår berättelse funnos sällan sjömärken eller ens prickar på grunden. Men den infödde fiskarens vana båt fann då som nu utan möda den rakaste och säkraste farleden. I den yttre skärgården förmå endast barrträden motstå havets skarpa vindar, men närmare fastlandet blanda sig ekar, lindar, lönnar, askar och almar med de övriga lövträden. Intrycket av det hårda, granitartade i kustens natur försvinner och lämnar rum för den behagliga anblicken av en mildare färgprakt.