Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djärvaste emissarier i de nordiska länderna, fann för gott att tillsvidare skona ett nyttigt redskap och svarade kallt:
— Konungen har de bästa avsikter med Finland, och mina avsikter kunna icke vara andra än konungens. Berätta mig hellre något om den kust och det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag förmodar ni känner den.
— Något, ärevördige fader, eftersom jag är född här i trakten, vilket kan vara av nytta för er, men vådligt för min hals. Landet är gott nog och har både vatten och malt för törstiga strupar. Folket här nere har blivit tamt i herretjänst, men kan också morra, om ni visar det käppen. Ni kan värva morska ryttare här i trakten; men köper ni hästar, må ni se till, att ni icke blir lurad. Adelsgårdar finnas tillräckligt, vilket för femton år sedan var detsamma som rojalister tillräckligt, men nu slåss hälften för hertigens avkomma. Herr Sten på Raseborg var en styv karl i förra tider...
— Släkten Leijonhuvud stod ju förr på vår sida?
— Ja förr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu annat att göra; han tänker mest på tullen i Ekenäs stad och håller med den som låter honom piska sina bönder i fred.
— Finnas inga andra präster än sådana, som låtit besmitta sig av den lutherska villfarelsen?
— Präster? Ja, i kung Johans tid hade vi präster som kunde korsa sig framför altaret och tala med tillbörlig respekt om jungfru Maria och helgonen. Nu är det allt siktat och sållat efter Uppsalapergamentet, och den som tror annat får tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i Åbo törs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Nådendals kloster finnas knappt strumpstickorna i behåll... Men nu minns jag en sak. Här säges en underlig lärd herre, mäster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekenäs de senare åren[A]. Han kan icke vara god på hertig Karl, som låtit räta ut hans lemmar på sträckbänken, och dessutom säges mäster Sigfrid spå i stjärnorna. Jag vill icke sätta min fot i en stigbygel, om icke den karlen bär ett rättroget katolskt hjärta under sin lutherska mässkåpa.
— Gott. Vi skola låta mäster Sigfrid ställa vårt horoskop. Ni vet edra förhållningsregler. Jag är en doktor i läkedomskonsten från Wittenberg med kurfurstens pass; jag söker beställning vid svenska krigshären, och min tolk är en hästhandlare.
— Jag förstår. Ni kurerar kättare och jag hästar. Men ni får ett hårt stycke arbete. När Gud första gången skapte en finne, tog han skallen av en tjur och ramarna av en björn. Har ni en amulett, som skyddar mot trolldom?
— Är ni rädd, Ivar, så vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks ben: det hjälper både mot svärd och trolldom. För resten litar jag på er, min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er absolution.