Mäster Sigfrid reste sig i sittande ställning, räckte främlingen en kall hand och frågade på tyska varmed han kunde vara till tjänst.
Pater Padilla hade överläst sina ord. Han flyttade genast samtalet in på det lärda område, där de övriga åhörarna ej kunde följa honom, och förklarade på latin, att han var läkare och stannat i ovisshet om man borde eller icke borde tillskriva stjärnorna något inflytande på gångbara sjukdomar.
Mäster Sigfrid svarade på samma språk den bekanta formeln: stellæ inclinant, non necessitant (stjärnorna föranleda en benägenhet, men icke ett nödtvång), varefter han med livlighet började tillämpa denna formel på rådande farsoter, när i detsamma hela nejden klart upplystes och en stor eldkula ilade över himmelen i en lång, flammande båge. Skenet kom så oväntat, plötsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos i flykten av ljuset och fotograferades i en åskådning: en iakttagelse, som icke undgick kvinnans forskande blickar. Där framlyste något i den tyske herrns ögon, som kom henne att viska till mäster Sigfrid på finska språket: »akta dig för den karlen!»
Men för den gamle vise var i detta ögonblick människan endast ett stoftgrand. Sedan han följt meteorens lopp och antecknat dess bana på stjärnkartan, reste han sig till sin fulla längd, utsträckte sin högra arm mot horisonten, där skenet ännu tycktes dröja, och sade högtidligt:
— Si Guds skrift på himmelen! Ho är jag, Herre, att jag vill utrannsaka din hemlighet eller mäta ditt mått? Var var jag, när morgonstjärnorna alla sjöngo ditt lov? Herre Gud, du är en konung, härligt beprydd, ljus är din klädnad, helighet är din bonings prydnad. Du talar och kallar världen, du skriver din skrift på himmelen från det ena solvarvet till det andra. Men de höra icke din röst, Herre, de förstå icke din hand, som skriver i stjärnorna. Ofta haver du näpst dem: vad haver det hulpit? Bättra dig, mitt folk, förrän din Guds ansikte vänder sig bort från dig och du stöter din fot mot de mörka berg!
Efter dessa ord knäppte mäster Sigfrid sina händer och stod en stund försjunken i bön. Sedan återtog han sitt avbrutna tal.
— Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld håller på att brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring jorden och vädret, församlar och drager han till sig av vädret de naturliga fuktigheter, som dit uppstigna äro och skulle tjäna till regn och dagg, och förtärer dem och upptänder vädret med hetta. Därav följer då stor torka och hetta, som säden och allehanda växter skadelig är. Ty måste därav följa oår, hunger och dyr tid. Så följer vidare därav, att kometernas vapores, endels av sin egen materie förgiftige, endels av jordens eget förgift, som hon av den första förbannelsen ärvt haver, och som även av sig föder skadeliga djur och ohyra, förgiva hela luften med sig, likasom en liten droppe förgift, gjuten i en hel åm vin, förgiver det alltigenom. Varför allehanda levande djur, som igenom vädret uppehålla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrån sig, till att utdriva det heta vädret och indraga igen det kalla, livet till vederkvickelse, varda av det förgivna vädret förgivne, och därav förorsakas mångahanda sjukdomar både bland folk och fä, såsom pestilentie, brännsot, bröstsot eller någon annan allmännelig farsot, som går över många land allt på en tid, såsom den bröstsjukan anno 1580[B].
Det är sannolikt att den lärde och fromme mannen skulle underhållit två tålmodiga åhörare ända till morgonens inbrott med detta föredrag i hans tids naturvetenskap, därest icke den tredje givit tillkänna sin opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmärkte att ljuset i lyktan var snart utbrunnet och att hon för sin del icke ämnade ådraga sig bröstvärk i dimman. En tät, från havet uppstigande mist gav hennes ord vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna återfunno de fyra vandrarna vägen till boningshuset.
Mäster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands förste erkände vetenskapsman, vilken Messenius på sin tid kallade »vår ojämförlige matematiker», synes ha varit mera förtrogen med stjärnornas lopp än med de företeelser på jorden, vilka närmast inverkade på hans dagliga liv, och om han gav akt på naturens tecken eller förutsade rikens undergång, är det icke sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock, förrådet i spannmålsboden eller inkomsterna från Ekenäs pastorat. I sådana frågor var han ett barn, som behövde sin sköterska, och en sådan blev för honom hans hustru Anna, en person så litet känd av en otacksam eftervärld, att man numera icke ens med säkerhet vet hennes namn.
När mäster Sigfrid till hennes förtrytelse ännu på sena kvällen införde den tyske doktorn i sin studerkammare, för att för honom utreda de himmelstecken, vilka antydde ett snart förestående stort, allmänt och långvarigt krig i hjärtat av Europa, vågade icke hustru Anna invända något däremot, men beslöt i sitt sinne, att besöket icke skulle bliva alltför långvarigt. Hon avfärdade Ivar Bertilsson med löfte att själv ledsaga främlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor så nära till kammarens glesa dörr, att hon utan svårighet kunde höra varje ord som sades därinne. Hon skulle icke varit en så lärd mans hustru, om hon icke förstått latin, när hon behövde förstå det.