De båda männen hade vidpass en timme varit fördjupade i ett samtal om astrologin, när mäster Sigfrid råkade anföra nederlaget vid Kerkholm år 1605, vilket han förutsagt, såsom ett ovedersägligt bevis på stjärnornas inflytande.
— Ja, anmärkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dömt den tyranniske och förrädiske hertig Karl samt hans avföda till en neslig undergång, och inom kort skall det legitima konungahuset åter regera i Sveriges rike.
Mäster Sigfrid svarade förvånad men lugn, att han sedan femton år icke kände några andra hertigar i Sverige än hertigarna Karl Filip och Johan av Östergötland. Och då hans ärade gäst tycktes vara föga bevandrad i det urgamla svenska rikets konungabalk och rättsförhållanden, ville mäster Sigfrid upplysa honom, att riket vördat en sträng, rättvis och statsklok konung, kallad Carolus, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni rikshistoria, och därefter en av Gud med många härliga gåvor utrustad ung konung vid namn Gustavus Adolphus, den andre benämnd. Vad åter angick stjärnornas inflytande, ville mäster Sigfrid icke lämna det osagt, att den oförliknelige mästaren i all stjärnkunskap, hans egen store lärare, Tycho Brahe, vars själ Gud fröjde i himmelen, redan anno mundi 1572 iakttagit av särskilda tecken i stjärnbilden Cassiopea, att i Finland skulle födas en furste, den där himlarnas herre förut bestämt till en väldig hjälte och folkens befriare, särdeles från det betryck, som den rena evangeliska läran nu mångenstädes hade att utstå i tyska riket och andra länder. Varför, och då mäster Sigfrid icke kunde annat förstå, än att stjärnorna därmed syftat på den unge och välsignade herren Gustavus Adolphus, som väl icke varit födder i Finland, men dock såsom dess storfurste så att säga genom en providentia divina blivit detta landets inföding och rätte medborgare, var och en kunde härav klarligen förnimma, att de himmelska makterna med en besynnerlig cura et favore vårdade sig om just detta konungahus och liksom predestinerat detsamma till de högsta och ärorikaste värv pro salute gentium, det är: alla nationers kristeliga välfärd.
— Den högt berömde mäster Tycho skall dock hava senare menat, att stjärnans utkorade skall födas under en conjuctio av Venus, Jupiter och Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lär det synbarligen vara han, som i hela världen skall återställa den rätta kristna tron, inföll doktorn med ett djärvt småleende.
— Du misstager dig, höglärde confrater, återtog mäster Sigfrid kallt. Tycho Brahe har aldrig sagt något sådant. Om han sagt det, skulle det icke hava refererat till prins Uladislaus, som är född under Saturni inflytande, och äntligen, om allt vore såsom du förmenar, så skulle prins Uladislaus icke kunna införa den rätta kristna tron, emedan han själv bekänner sig till den förmörkade och fördömliga papistiska läran.
Man hade nu kommit till den ömtåliga punkt, där mäster Sigfrid så litet tycktes motsvara Ivar Bertilssons förhoppningar. Men doktorn ville ännu icke giva segern förlorad.
— Ärevördige mästare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstår icke mig att med dig disputera om saker som du måste bland alla nu levande människor känna bäst. Jag har förnummit om dina besvärliga resor i den högsta norden. Jag har med beundran läst dina många prognostica, din Physica, som handlar om naturens utgrundande, dina berömda avhandlingar om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla världen och prisas av alla lärda män. Men ett har förundrat mig, nämligen huru en sådan man kunnat belönas med en så svart otack, kunnat vedergällas med falska anklagelser, fängelse och alla slags lidanden, ända till sträckbänken — huru en man, som alla Europas furstar borde tävla om att upphöja till höga äreställen och inkalla i sin rådkammare, nu bebor denna fattiga koja och icke kan på sin ålderdom fägna sig åt någon bekvämlighet. Jag förstår, att den vise aktar denna världens ära, gunst och rikedom ringa; men tänk dig, store mästare, vilken vinning det vore för hela världens vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillräckliga hjälpmedel för att med framgång studera naturens lagar!
— När jag var ung, tänkte jag stundom därpå, svarade mäster Sigfrid med en ofrivillig suck, men jag har längesedan lärt mig att nöjas med en ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det är allt till vårt bästa.
— Men om det funnes en furste, nog vis och nog ädelmodig för att uppskatta dina förtjänster och erbjuda dig... ett observatorium, försett med de bästa instrumenter för stjärnkunskapen? Om du där, såsom Copernicus eller Tycho Brahe, kunde förvåna världen med stora upptäckter, vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belöna alla dina försakelser?
— Nej, nej, tala icke därom; det är för sent, jag vill icke tänka därpå! utropade den gamle forskaren, upprörd vid dessa utsikter, som stodo i en så bjärt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa bristfälliga, för det mesta självgjorda trianglar, cirklar och kikare, som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.