— Det är möjligt och icke för sent, yttrade främlingen med tonvikt på varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i ersättning endast begär din tacksamhet och några obetydliga tjänster, som du lätt kan göra honom med ditt inflytande här i landet.
— O, mina stjärnor! Mina kära stjärnor! utropade mäster Sigfrid, som endast fäste sig vid de första orden. Vet du väl, främling, att man ock har förbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har så många vedersakare. De uttolka illvilligt mina prognostica, de vilja förmena mig att läsa Guds skrift på himmelen. Ingen tror mig! För vad har jag levat? Vad kunde jag icke läsa i rymderna med en god flandrisk tub, och du ser: jag har knappt ett rör, en kompass, en sextant, som duger till något. Där på höjden har jag själv inslagit en stång för att utmärka meridianen. Vilket elände, icke sant? Och du säger... du säger...
— Jag säger... började åter främlingen, men han avbröts av hustru Annas röst utanför dörren:
— Vad båtar det människan, om hon vunne hela världen och toge skada till sin själ?
— Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt öppnande dörren.
— Jag läser den heliga skrift; den är alltid god att hava i frestelsen. För övrigt har det nu klarnat. Jag har icke på flera år sett Merkurius lysa så förunderligt klar.
Mäster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.
— Du har rätt, jag måste ut. Kom igen i morgon, höglärde confrater! Nu får jag icke försumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en flandrisk tub! O, mina stjärnor, mina kära stjärnor!
Mäster Sigfrids egna ord om kometen 1607.