5. Om en solstråle i hösten.
Efter en genomvakad natt, sov mäster Sigfrid följande morgon ännu klockan åtta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit sopa stugan, fodra deras enda ko och ställa grytan på elden för frukosten, när hon överraskades av ett oväntat besök. En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna. Den unge krigaren föreställde för husets värdinna Kerstin Fleming, hovfröken hos hertiginnan av Östergötland, samt sig själv som ryttmästaren Silversparre vid Närikes dragoner. De befunno sig här på genomresa till Svidja gård och ville icke lämna Ekenäs utan att betyga sin aktning för dess berömde kyrkoherde. Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm.
Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog sina första steg i världen än en flicka som redan i två år vunnit erfarenheten av ett hov. Hennes växt var snarare under än över medellängd, hår och ögon mörkbruna, dragen icke nog regelbundna för att kallas sköna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstråle och det skalkaktiga löjet på ett par fylliga läppar så godmodigt, som om hon ännu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i världen. Det enda som röjde adelsdamen var den värdiga, behagfulla och otvungna hållningen samt ett mera vårdat sätt att uttrycka sig, än man den tiden var van att vänta hos Flemingska släkten eller åtminstone hos dess manliga ättlingar.
— Mäster Sigfrid, sade den unga fröken, sedan hon vördsamt hälsat den inträdande, en man som tänker på så stora och viktiga ting kan icke minnas en sådan obetydlighet som en liten oförståndig flicka, men jag gör mig en stor ära av att i nära sex månader hava fått vara eder lärjunge. Tror ni jag glömt eder bok »Om själen» och huru ni lärde mig drömmarnas betydelse?
— Fröken Kerstin måste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning, ty hon drömmer både vaken och sovande, inföll den unge officern småleende.
— Tro icke det, käre mästare! Jag drömmer nu sällan annars än halvvaken, och då roar det mig mest att drömma om ting som övergå mitt förstånd om dagen. Vad säger ni om en dröm som just angick er själv?
— Drömmar äro av två slag, min käraste lilla fröken, svarade mästaren, som kände sig varm av så mycken godhet, förenad med så mycket behag. En part kommer av blodet och är gemenligen olustig, såsom när man för mycket ätit; en annan kommer av hjärtats affekter, vilka vi endels räkna till själen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man inte lägga för mycket märke därtill; ty ändock Gud kan väl skicka oss drömmar som något betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet, så är dock mesta delen att likna vid dimba eller väder, som över jorden går, det ingen varaktig stad haver.
— Nå, uttyd nu drömmen, som jag hade om er i natt, när jag ännu tyckte mig känna skeppet rulla för vågorna! Jag drömde att ni satt i ett högt torn med jorden under edra fötter och himmelens stjärnor som ett guldstickat blått, glänsande täcke över ert huvud. Ni var ung, ni var rik, ni hade omkring eder de skönaste instrumenter för eder vetenskap, och jag satt vid edra fötter och lärde visdom. Då sade ni till mig: se hit, jag har upptäckt en ny planet bakom Saturnus, och där är den sälla boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag såg i eder kikare, jag såg en lycksalig ö på himmelen, och därifrån utgingo strålar av ett odödligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft är jag vorden ung på nytt och kan göra dig evigt ung som jag själv. Nej, svarade jag, konung Johan hade fört med sig från England en skön marmorstod, som för många år sedan blivit funnen i Rom och var från de gamla hedningar. Ändock nu denna bild är evigt ung, så vill jag icke vara den lik, utan hellre blomstra min korta tid som gräset på marken och sedan förgås. Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare!