Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid av ljus och ära; hans första framgångar hade givit honom mod att bryta sig väg genom alla hinder till höjden av sin tids vetenskap. Nu var han fattig, gammal och berövad de hjälpmedel som han behövde för sina forskningar. Men då kom i går afton en okänd, som förespeglade honom uppnåendet av hans hemliga längtans mål, och nu kom ett skämtande barn att säga honom detsamma i sina nyckfulla drömmar. Var det en frestelse? Eller var det ett förebud till nya och lysande framgångar? Han besinnade sig några ögonblick och svarade:
— De drömmar som något betyda hava gemenligen det i sitt följe, som motsatsen är, det ni ock se kan för edra ögon, min nådiga fröken. Dock vill jag intet förtiga, att ju Gud understundom sänder oss liknelser till det som i framtiden ske skall, såsom konung Faraos dröm, den Josef uttydde. Om så skulle ske, att Gud sänder mig, gamle och fattige man, någon oförutsedd lycka i denna världen, det fast otroligt är, men dock intet omöjligt, efter ju Gud kan förvandla alla mänskliga ting, så lär det snarligast vara att tillskriva vår unge och nådige konungs besynnerliga gunst för lärdom och vishet, vilka nu börja förkovra sig under hans regemente. Tänk dock icke mera på mig, allrakäraste fröken, utan säg mig fast hellre något om edra egna studier i lärda och nyttiga kunskapsstycken.
— Om jag fördristar mig tala i frökens ställe, där hon för blyger är att förtälja sina egna meriter, inföll ryttmästaren, så må käre far veta, att i Sveriges rike finnes nu ingen, den där kan leka på harpa så ljuvligt som fröken Kerstin. En afton i våras satt vår nådige konung väl timmen lång och hörde på strängaspelet, förglömmande alla de moskoviters väldiga krigsbasuner. Och vore icke fröken Ebba Brahe allaredan densamma, så menar jag änkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.
Om icke mäster Sigfrid varit vanare att beskåda avlägsna himmelska stjärnor än jordiska irrbloss, så skulle han kanske vid dessa ord hava förmärkt ett hastigt förgående drömlikt skimmer i Kerstin Flemings glänsande ögon. Innan ännu rodnadens vågor hunnit uppstiga från hjärtat till halva höjden av hennes kinder, svarade hon förtrytsamt:
— Det höves ingen, och minst en krigsman, att föra lasteligt tal om sin konung. Käre mäster Sigfrid, tro mina ord, jag är så enfaldig som en skata i alla de stycken där icke ni givit mig litet bättre förstånd. Ja, jag har redan förgätit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller och stenar.
— Finns icke någon sten som fördriver onda drömmar? frågade åter Silversparre med gycklande allvar.
— Diamanten lärer det fuller göra, svarade mäster Sigfrid oskyldigt. Och när man binder honom vid vänstra sidan, är han god mot fiender, kiv och trätor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att märka huru fröken Kerstin hotande sträckte sin diamantring mot ryttmästaren, annars är den kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen, låter människan vara väl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det är ock sagt om guld, när man det fint river och dricker, att det är gott mot hjärtats affekter och hjärtevärk samt uppfriskar den livaktiga känslans ande i människan. Ty guld har något av solens natur. Det må envar pröva efter sitt tycke; jag säger vad de gamle före mig sagt. Såsom det om safiren säges, att den honom håller i munnen, han kan förutsäga tillkommande ting.
— Mästare, får jag bedja eder om något, och det mellan fyra ögon?
— Därsom allrakäraste fröken täcktes stiga in i min fattiga kammare, får jag väl höra’t, genmälde den gamle.
— Ni sade något om safiren, började fröken Kerstin smekande, sedan hon väl tillslutit kammardörren. Ni, som är en så vis man, behöver icke safirer för att förutsäga tillkommande ting. Ni läser dem i stjärnorna och... i händerna.