Fröken Kerstin skyndade icke, hon flög. Hon liknade snöripan, vars lätta fjät knappt märkas på vinterdrivorna.
Hon smög in genom en sidodörr och fann hela huset i rörelse. Man visste att konungen väntades till de finska ständernas lantdag i Helsingfors; man visste att han för flera dagar sedan anlänt till Viborg; men man visste icke om och när han vid genomresan skulle giva sig tid att dröja på Kymmenegård. Liksom sin fader Karl IX i hans unga år, kom även Gustav II Adolf oväntad, för att överraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid till hugnad och konungslig ynnest. Man hörde honom skämtande säga, att när någon varit fogde i sex år, kunde en sådan gärna hängas utan rannsakning; han vore då väl meriterad.
Fogden Anders Nilsson på Kymmenegård tycktes höra till de sällsynta undantagen. Konungen hade kommit oväntad, endast åtföljd av Henrik Fleming och en kammartjänare, medan sviten följde en timme därefter, och försummade intet ögonblick att göra sig personligen underrättad om krigsfolkets mansstyrka, förplägning och utrustning, kungsgårdens skick och fogdens räkenskaper. Ryttarna uppställdes på isen nedanför forsen och undergingo en sträng mönstring. Men när han mönstrat allt och fått höra mången undskyllan »för tidens lägenhet», täcktes hans nåde säga till manskapet, att deras landsmän förhållit sig manligen emot de moskoviter och att han hoppades de nya rekryterna skulle göra detsamma, varpå följde ett skallande eläköön kuningas (leve konungen) — ett rop, som fördubblades, när han på finska tillade orden: Jumala varjelkoon teitä, pojat! (Gud beskydde er, gossar!) Han kände sitt finska folk, han hade ju redan som barn åtföljt sin fader till Finland och under långa vintrar blivit förtrogen med detta land. De unga axelbreda bristfälligt utrustade, i finska »bondepaltor»[C] klädda ryttarna på sina magra, oansenliga hästar voro dock av det stål, varmed Gustav II Adolf vann sina segrar. Just det, att alla dessa segrar och öden ännu lågo i framtidens sköte, just detta gav en så egen stämning åt dessa unga krigare, som nu för första gången skyldrade gevär för ynglingafursten. Det fanns ingen bland dem, som icke i detta ögonblick, under hans anförande, kände sig stark nog att erövra världen. De voro finska ryttare, alltså lugna, tålmodiga, beredda att vänta sin tid; men de kände inom sig, att för en sådan konung kunde de dö. Och han förstod dem, såsom han alltid förstod sina krigare.
Han vände sig till befälhavaren och sade:
— Matts Olofsson, se om det där folket väl; det är något att göra av. Öva dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras förplägning, men ofreda de bönder, gör kort process. Hästarna äro svältfödda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det rätter med görligaste. I övrigt är jag nöjd med truppen... Stålhandske!
En ung officer av konungens ålder red fram ur sviten.
— Se på honom, Matts Olofsson. Han har tjänat sig upp från simpel soldat. Han känner våra nya karbiner. Stålhandske, rid i morgon till Viborg med mina order och utvälj i slottsarsenalen de bästa gevär du kan överkomma. Det blir för din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga byssesmeder och låt göra efter den lätta modellen. Jag vill att karlarna skjuta på fri hand.
I detta ögonblick nedgick vintersolen i sydväst och färgade aftonhimlen. Konungens för alla synliga gestalt på den kulle vid stranden, från vilken han mönstrat truppen, övergöts med purpur, och hans blick glänste. Han hade kommit från fiendeland och kände sig åter omgiven av en natur som han förstod och ett folk som älskade honom. Krigaren och konungen var tjuguett år gammal; han hade ännu icke hårdnat för mildare intryck, ja, han levde icke nog länge för att någonsin hårdna. Men han var dock i varje tum en konung; stum slöt han sina tankar inom sitt unga bröst, gav ett tecken att mönstringen var slut och återvände till gården.
Bland de många åskådarna vid stranden befann sig även fröken Kerstin Fleming med sin tärna Maju. När återskenet från aftonhimmelen kastade sin glans över den kunglige hjälten, syntes samma sken än högre färga den unga frökens kinder. Tankfull återvände hon med de övriga till gården och inneslöt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit sig undan för att lämna plats för konungens svit.
Deras närvaro blev dock icke länge obemärkt, och snart medförde Henrik Fleming det budskap, att konungen önskade se dem vid aftonmåltiden, som serverades klockan sju. Endast några få av det högre befälet hade blivit anbefallda att deltaga däri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna ville ursäkta anrättningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans brådska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sägande att han icke ville missunna sina övriga gäster en behövlig vila, men att det vore honom kärt om damerna ännu ville skänka honom sitt angenäma sällskap. Han vore, sade han, sedan någon tid så ovan att tala om något annat än krig, att det vore för honom en vederkvickelse, om damerna ville berätta honom något gladare från Stockholm och Åbo.