Den unge konungen var under sådana förtroliga stunder så älskvärt enkel, att ett par timmar hastigt förflöto, under samtal om hovet i Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka båda fruntimren voro närmast befryndade. När klockan slog nio, anhöll fru Anna att få avlägsna sig för att få rådpläga med Henrik Fleming i rummet bredvid om de familjeangelägenheter, vilka föranlett hennes resa till Kymmenegård. Konungen svarade förbindligt, att han icke ville se henne förgäves hava besvärat sig hit för ett möte som vore för henne av vikt, men då hon ju skulle befinna sig i närmaste rum, hoppades han att hon ej ville förvägra honom sin dotters sällskap, intill dess rådplägningen vore slutad. Fru Anna gick och lämnade dörren halvöppen till det rum, där Henrik Fleming väntade henne.
— Hans Stålhandske var således en lycklig brudgum? frågade konungen, för vilken man omtalat bröllopet i Pernå.
— Mycket lycklig, ers nåde, svarade fröken Kerstin.
Tilltalet »majestät» brukades väl vid högtidliga tillfällen, men glömdes vid förtroligare samtal för det äldre och enklare tilltalet »eders nåde».
— Han är lycklig, som fått följa sitt hjärta. Jag känner dem som icke få göra det. Känner ni någon sådan?
— Jag vet icke... Måhända.
— Vad skulle ni göra i en sådan belägenhet?
— Min plikt, om jag vore man.
— Och en kvinna, vad bör hon göra?
— Detsamma, ers nåde. Alltid sin plikt.