Konungen vandrade fram och åter över golvet, stannade slutligen och yttrade:
— Säger ni detta av er själv, eller har någon bett er därom?
— Ingen, och minst hon! Är jag straffbar, så bär jag ensam skulden.
Åter klarnade konungens mulna panna, och han återtog sin förra skämtsamma ton.
— Nej, min alltför uppriktiga fiende, man är icke straffbar, när man på ett så älskvärt sätt säger konungar sanningen. Det är angenämare att höra moraler av er, än av min lärare, gamle Skytte. Jag trodde er ett ögonblick vara en förräderska, och kanske är ni det i hjärtats angelägenheter, men ni befinner er där på ert naturliga kvinnliga område. Och då ni är för god lutheran, kanske också litet för ung, för att vara min biktfar, så låt oss nu hellre tala om er själv. Jag ser icke till er harpa. Är hon kvarglömd i Stockholm?
— Hon är på Villnäs, ers nåde.
— Skada. Jag minns en afton i våras, när jag kom dyster och nedslagen från rådkammaren. Jag inträdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak, men där fann jag min David. Ert strängaspel kom mitt hjärta att smälta. Jag hade nyss känt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och stark. Jag tänkte på de gamla barder, som sjöngo för våra fäder och gjorde dem hugstora i striden. Det förekom mig som vore ni Sveriges och Finlands valkyria, vilken borde gå framför dess konung i striden. Jag har ofta tänkt därpå. Jag har senast tänkt därpå, när vi förgäves stormade Pleskovs fasta murar. Det är något hos er, som är besläktat med segertankar, det ligger i blodet.
Fröken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna ögon; blott en nästan omärkbar darrning kring överläppen vittnade om ett uppror i hennes känslor.
Efter en paus sade konungen:
— Begär en nåd av mig!