Kerstin Fleming höll en handske i sin hand; hon märkte icke att hon sedan tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit till golvet, räckte henne den med ett smålöje och sade:

— Nåväl?

— Ett brev!

— Ingenting för er själv?

— Jag tackar ers nåde. Jag har fått min belöning.

— Ni begär icke ens en visa för er harpa?

— Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och kände den darra, men de stolta, glänsande bruna ögonen blickade fast in i hans. Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren.

— Det är tid, sade hon.

— Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta.