Grundet låg endast hundra famnar från stranden. De två männen voro redan i båten och ansträngde sina seniga armar för att roende uppnå vraket.
Efter en timmes hårt arbete återvände de med sex skeppsbrutna till det smala sund, som förde till en skyddad båthamn vid Tovön. Tre av skonertens besättning hade funnit sin grav i vågorna.
De överlevande fördes till fiskarestugan, värmdes och torkades vid en sprakande brasa samt undfägnades med bröd, strömming och kokta rovor. Tre bland dem voro väderbitna sjömän, talande endast tyska, och det befanns att deras kapten hade gått till bottnen. De tre övriga hade varit passagerare ombord på det förolyckade fartyget. En talade svenska; två sökte förgäves göra sig förstådda med en blandning av polska, ryska och tyska. Fartyget hade varit destinerat från Riga till Viborg med korn och ärter, sprungit läck och sökt skydd i lä för Jussarö, men därvid mist rodret och drivit på de överallt i denna farliga skärgård lurande grunden.
Sjömän äro sig lika överallt och i alla tider: när de tre Rigamatroserna åter befunno sig torra och mätta i den varma stugan, sträckte de ut sina trötta lemmar på halmbäddarna och slumrade sorglöst, utan vidare tanke på dagens skeppsbrott eller den föregående nattens ansträngningar.
Medan Tovöfolket sålunda visade sin gästfrihet mot de skeppsbrutna hade värden i huset, Nils Andersson, med sin förut nämnde notkarl Simon begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening lovliga arbetet att bärga vad de förmådde från det förolyckade fartyget och behålla detta byte som god pris. Strandrätten var då ännu ansedd såsom ett lagligt näringsfång bland alla kustbor, och om man på finska kusten icke just formligen bad »vår Herre välsigna stranden», så är det mer än troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjälpare visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de förut varit nitiska att bärga deras liv.
Tovövärdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna och nyländska, om hon icke begagnat tillfället att anställa en mönstring med de tre av hennes gäster, som ännu höllo sig vakna. En av dem, en lång, mager, äldre man, klädd i brun rock och bruna underkläder, satt tigande framför elden, medan hans kloka och skarpa grå ögon spejade kring med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om sexton eller aderton år, med svart hår, plirande ögon, buktig näsa, och i värdinnans föreställning påtagligen en tattare, så mycket mer som hans långa fingrar och en nästan fågelartad, trippande rörlighet läto befara vissa anlag för begärelse till husets lösegendom. Men då denne pojke synbarligen endast var tjänare åt den tredje i sällskapet och för ögonblicket sysselsatt att rengöra dennes besporrade ridstövlar, beslöt mor Agneta att förnämligast hava ögonen på besagde tredje person, vilken syntes henne vara den förnämligaste och därtill hade meriten att kunna göra sig begriplig på svenska.
— Han är väl född här i landet, efter han talar som folk, han? frågade gumman med oskyldig min.
Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio år, klädd i ryttaredräkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss förut anställt ett grundligt nederlag bland rovorna och sträckte sig nu makligt på en bänk, i det han utdrog och avtorkade en lång huggvärja. I stället att besvara den snärjande frågan, strök krigsmannen sina väldiga, knävelborrar och frågade i sin tur:
— Har ni öl?
— Var skulle fattigt folk taga öl vid mickelsmässan? Saltvatten ha vi, så det förslår; skall det vara mer av den sorten? genmälde gumman, som icke tyckte om krigsmannens förtroliga ton.