— Hör nu, mor, återtog denne med en gäspning, känner ni klangen av Riga-mark? Och därvid skramlade han med en välförsedd skinnpung, instucken i svärdsbältet.
Mor Agneta betraktade ömsom sporrarna ömsom läderpungen och lät förstå, att öl kunde väl fås från staden, men för närvarande hade hon endast såd — ett slags buljong på fisk, vilken stundom förvarades som en läckerhet.
Krigsmannen behagade skratta och befallde på polska sin tjänare att se åt, om man bärgat någon öltunna från fartyget. Men knappt var pojken sin kos, innan krigsmannen ändrade ställning, så att han vände ryggen åt mannen i bruna rocken, blinkade förtroligt åt mor Agneta och yttrade med en flödande talegåva, som märkbart stack av mot hans förra lakoniska uttryckssätt:
— Vill ni ha en hund, mor, så tag den där pojken. Vill ni ha en katt, så är han en katt, och vill ni ha en räv, så kan ni icke få någon bättre. Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni säger, och om ni är den ärligaste människa som går i kjol, så skall han i morgon kunna berätta saker som föra er i galgen. Fördöme den hedningen, han har alla språk i sin näsa. Jag kan icke umbära honom, men om er gubbe knäcker nacken på honom, så gör han en hederlig gärning.
— Bevare oss! ropade mor Agneta med oförställd häpnad, är sergeanten en kristen människa och drager sådana tattare in i landet?
— Kvartermästare, om ni behagar, återtog krigsmannen, rätande ut sina breda skuldror, och för resten kanske en smula bättre kristen än ni, i all vänskap förstås. Kanske har ni hört talas om Ivar Bertilsson?
— En har jag hört talas om. Han höll med de påviska och tjänade Svidje Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid på korvtåget över till Sverige och blev kastad i sjön med en sten om halsen vid Kastelholm. Andra berättade att han var med vid Sankt Mårtens, när herr Axel Kurck fick på pälsen, och där red han undan med sådan fart, att han blev kvarsittande på en gärdsgård med en stör genom veka livet. Det är snart tjugu år sedan.
— Jaså. Nå, kanske ni hört ännu något mer om Ivar Bertilsson?
— Folk sade honom vara så stark, att han kunde slå in sin näve i ekbordet och att han ridit ihjäl bönder som får på Ilmola is. Kantänka sådana ogudaktiga sällar!
— Nå vid min bästa fux, om jag hade honom, är det icke sköna bedrifter ni hört om Ivar Bertilsson! Om han nu icke låge dränkt i Ålands hav eller spetsad på en gärdsgårdsstör i Sankt Mårtens, skulle han dansa ett varv omkring med er... så här ungefärg...