Vid dessa ord fattade kvartermästaren med båda händerna en tung ekstubbe slungade den lätt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.
— Så, så, menade gumman, i det hon förskräckt drog sig undan, låt det där vara ogjort! Jag märker väl, att den fule ännu icke fått sitt.
— Nej, det kan ni lita pä, och det sörjer nog han för, han där med bruna rocken. Men låt oss nu vara goda vänner, efter vi känna varandra. Å, jag minns er nog, ni var förr så röd om kinden som en herregårdsgrind, och icke var ni så granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkkölingen, när jag stal en kyss av er för fem och tjugu år sedan vid Pojo kyrka, och som ni ser, har jag ännu icke blivit fältmarskalk. Men vad det beträffar, att jag tjänat Svidje Klas och ridit omkull några bönder, så skall jag trösta er med att jag har hans nådes pardonsplakat och tänker icke bry mig om edra fogdar och länsmän mer än om skator i skogen. Pojken där är heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men för att säga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke är mera slängd i Mose lag, än att ni gärna kan bjuda honom fläsk till frukost, middag och kväll.
Utanför stugan hördes nu stoj av röster, och in rusade Sam, vältande framför sig en mindre öltunna, under det att han med hälarna sparkade från sig Simon, vilken förgäves sökte beröva honom hans byte.
— Halt där! röt kvartermästaren med en blick av välbehag på den sista dyrbara kvarlevan av en god sjöproviant. Sam, du har gjort dig väl förtjänt av fäderneslandet; jag skall taga det i avräkning nästa gång du får prygel. Och du, långben där, låt pojken vara i fred, och tacka din lycka, att han icke bär hästskor på bakfötterna. Ölet skall jag betala, och i morgon bittida föra ni oss alla till Ekenäs.
2. Om tiden för denna berättelse och om
den brune mannen.
Medan kvartermästaren och hans följeslagare njuta en välbehövlig vila i Tovö stuga, torde det vara nödigt att med några få ord införa läsaren i den tid när händelserna tilldraga sig.
Det var en stormig oktoberdag år 1615, när skonerten från Riga kastades redlös mot den finska skärgårdens klippor. Tiden var mörk och underlig. Under ett helt sekel närmast förut läsa vi på krönikans blad de första Vasakonungarnas bedrifter och inbördes tronstrider. Men sagan och krönikan äro de första morgonstrålarna i tidernas natt och belysa därför endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den bördiga slätten betäckas av skugga. Efter hand, när ljuset stiger högre, upptäcker man hyddor i dessa dalar och skördar på dessa slätter; man förnimmer, att bakom konungarna rör sig ett folk, ett folk av millioner levande varelser, alla begåvade med mänskliga hjärtan, alla fordrande sin rätt att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sådan tid, när individerna började träda fram ur massan, när ett ofantligt djup öppnade sig under konungar, adel och präster, som ditintills varit allt; kort sagt, när Karl IX och Gustav II Adolf begynte införa i Sverige och Finland det moderna samhället.