Lantdagar — landskapsmöten — voro denna tid icke ovanliga i särskilda rikets provinser. Den finska lantdagen år 1616 hade dock både för riket och Finland en säregen betydelse. Här, i närvaro av konungen själv och rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammanträdde Finlands fyra riksstånd och ombud från krigshären för att på samma gång bevilja medel till kriget, värna rikets självständighet, protestera mot de polska Vasarnas anspråk på tronen och högtidligen bekräfta sin trohet mot den yngre grenen av Vasahuset. Tidens faror och Finlands läge som operationsbas i de båda krigen mot Ryssland och Polen gåvo en ofantlig vikt åt denna manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det svenska väldet sträckt sig ut över Nevan och lagt en grund för denna svenska stormakt, som, även efter dess fall, kastat ett skimmer av ära över kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska makten för ett helt sekel ha varit stängd ifrån Östersjön, Gustav Adolf skulle ha känt sina händer bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle förgäves ha väntat befriaren ifrån Norden. Och slutligen, utan denna lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina ärofullaste minnen, skådespelet av ett blödande, men oförfärat folk, vilket i nödens stund svär som en man att offra allt för konung och fädernesland.
Allt vad landet då hade lysande eller mest redbart av alla stånd strömmade nu hit i midvintern på långa avstånd, obanade vägar och med de mest bristfälliga kommunikationsmedel. En ofullständig förteckning uppräknar trehundratrettioåtta närvarande lantdagsmän, största delen adel med frejdade namn, den åldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu präster, ombud från tio städer och tjugu härader samt, såsom det femte ståndet, tio officerare. Den lilla staden samt närmaste byar voro överfyllda med folk. Borgmästaren Kasper Reijer synes ha haft den äran att både härbärgera konungen och försträcka öl, vin och specerier till den kungliga taffeln. Att döma av ännu förvarade räkningar, måste denna ha försörjt ganska talrika gäster, därvid köksskrivaren Hans Persson fick mottaga ansenliga förråd av olja, kapris, oliver och limoner från Åboborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantör för Finland. Utom den kungliga taffeln levde största delen lantdagsmän vid ytterst tarvliga bord i tidens betryck; men för konungen gällde det här att uppträda med den ståt som imponerar på massorna. Man skulle icke inberätta till Sigismund i Warschau, att hans medtävlare om kronan uppträdde såsom en torpare på sitt rikes utmarker.
Så fullständigt är det gamla Helsingfors bortsopat från jorden, att man icke ens känner platsen där Sveriges och Finlands konung den 22 januari 1616 öppnade ständernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland höra ett stycke statskonst sådant det aldrig hört förr. Gustav Adolf ägde redan i unga år den snillets, hjärtats och talarekonstens makt, som övertygade meningarna och rörde hjärtat. Han talade med ungdomens öppenhet och en konungs värdighet, utförligt, klart och manligt, om rikets dåvarande ställning, om nödvändigheten att mota Polens övermakt i det söndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om nödvändigheten av hans avsättning från rikets tron, om det svek och de stämplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det underliga att man nu råkat i krig med ryssarna, dem man velat hjälpa mot Polen. Han varnade finnarna att icke låta förföra sig till att komma under Polens och påvens träldom, påminde dem om den trohet de svurit hans salige herr fader och honom själv samt lovade, att därsom de ville i denna trohet framhärda och nu manligen bistå sin konung, så ville han ock vinnlägga sig att de måtte komma till fred, rolighet och bättre villkor, vartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville. Slutligen tillade konungen, att han begärde ständernas svar på de ärenden han ville förelägga dem, »önskande dem samtlig och synnerlig en god dag och blivande dem med ynnest och gunst väl bevågen».
Lantdagsfrågorna gällde trygghet mot Sigismunds stämplingar, försvar mot ryssarna och gärder för kriget. Redan den 2 februari utfärdades ständernas beslut. De ville aldrig låta förleda sig från sin trohet mot konung och fädernesland, utan manligen stå mot konung Sigismund, som velat återinföra det påviska avguderiet; de ville icke tillstädja upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund låter beveka sig till en billig fred, ville de mot honom våga liv, leverne, välfärd och förmåga. Ständerna önska av Gud framgång till det fredsmöte som nu med ryssen begynt, men vore han så förhärdad i sitt fientliga uppsåt, att han inga skäliga fridsmedel ingå ville, så lova de efter yttersta förmåga stå även honom emot och därtill hava blod och förmögenhet osparade. Slutligen åtogo sig ständerna en dryg krigsgärd, och om alla dessa sina beslut skrevo »de i Helsingfors församlade Sveriges rikes råd och lantständer i storfurstendömet Finland» ett långt brev till samtliga Sveriges rikes ständer. De hade här vid gränsen i mannaminne varit hårt betungade av krig, gärder och borgläger; hade icke ens under freden kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru årsväxten sist varit ganska svag, nu efter råd och lägenhet bistå sin konung, tackande honom, som därmed låter sig nöja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode herrars och svenske mäns beredvillighet att utgöra en lika hjälp och komma dem till undsättning, ville de dock påminna dem om det trogna bistånd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och ännu härefter gärna göra vill av all sin förmåga, med den förtröstan, att så länge alla förbliva eniga, behöva de icke frukta för någon fiende.
På denna skrivelse anlände sedan svar från Sveriges församlade lantständer i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet och lovande att aldrig förgäta det trogna bistånd, som dem alltid i rikets nöd av Finlands ständer vederfaret är.
Dessa ord, som handlingen så kraftigt och dyrt beseglat, genljuda ännu efter sekler från alla Östersjöns nordliga stränder. Bakom dessa ord stodo män med offervilliga hjärtan och dragna svärd. Bakom dessa ord stod ett tidevarv av brinnande tro och försakande mod. En dödsföraktande kraft andas i dem, och på samma gång, vilken kärlek! När folket hörde sin unge konung tala, gick en fläkt av hans ungdomliga mod även genom länge av åren kylda hjärtan; även den grånade krigaren kände sitt blod värmas, han kände segrar i luften — han drömde än en gång om sin ungdomsdröm.
Efter mer än tvåhundrasextio år igenkänner man icke mera den plats, där en gång fäderneslandets hjärta klappat av så mycket mod och så hugstora känslor. Slätterna kring Vandas mynning äro nu betäckta med lantgårdar och åkerfält. Oaktat nejden är bördig och långtifrån enslig, vilar däröver, kanske för bristen på skog, ett tycke av enformighet, nästan av saknad.
Vid den tid, varom vi talat, erbjöd slätten ett annat skådespel. Det stora folkvimlet i staden bredde sig ut över dess närmaste omgivningar. Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var överfylld av tillströmmande menighet, här och där även av bivackerande krigsfolk. Man såg små improviserade brädskjul, i vilka utbjödos matvaror, läder, lärfter och öl. Till och med konstmakare från Tyskland saknades icke, ehuru deras framställningar hörde till dem som i våra dagar knappt mera roa ens den lägsta folkhopen. Man hörde musik av säckpipor, man såg en Herkules med ett slag av sin knytnäve döda en oxe, vilken han förut dragit vid hornen efter sig. Man såg en annan äta spikar, genomborra sitt bröst med ett svärd och åter utdraga det, färgat med lingonsaft. En snedvuxen pojke med plirande ögon tillvann sig mycken beundran genom sin färdighet att slå kullerbyttor i luften och den oförskämda vighet, med vilken han än hoppade gränsle över nacken på en förskräckt bondkvinna, än åter utmanade en drumlig dräng till envig och i ett nu slog benen undan honom.
Vid lantdagens början hade man en morgon till allmän förargelse funnit icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna på stadens gårdsportar, utan även samma förrädiska papper spikat på gaveln av borgmästaren Reijers hus, där konungen bodde. En sådan djärvhet hade föranlett stränga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller hade utskickats åt flera håll samt även till stadens utkanter, där brädskjulen höllo sin marknad. Nu hade förenämnda vanskapliga pojke utmanat en liten trumslagare, som roade sig åt hans lustiga upptåg. Men denna gång hade Sam betydligt missräknat sig. I stället att låta slå benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i drivan, insockrade honom i snön och till allmänhetens stora förlustelse lät sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto på motståndarens tröja. Vid denna manöver revs tröjan upp, ett papper föll ut och bortfördes av vinden. Det upptogs, lästes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.
Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast förrädaren! häng honom! slå ihjäl honom! Men innan man ännu hunnit komma från ord till handling, hade Sam gjort sig lös från sin motståndare och, vig som en ekorre, banat sig väg genom folkhopen, än borrande sig framåt med armarna, än slående bakåt med fötterna. Efter ett fåfängt försök att uppnå stora landsvägen västerut, svängde flyktingen om och sökte sin räddning på bron över forsen. Men här mötte honom patrullen från motsatta sidan, medan folkhopen skrikande jagade efter honom från andra sidan. Sam betänkte sig icke länge. I ett nu klängde han över brons ledstänger och var försvunnen. Men det dröjde ej länge innan man såg honom flyta utför den öppna forsen och försvinna under isen, som betäckte åmynningen nedanför det starkaste strömdraget.