9. Vinterafton i ödemarken.
En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande mödosamt fram på den ödsliga väg, som vid denna tid förde från Helsingfors genom det norra Nyland till Åbo. Ett starkt yrväder hade på långa sträckor övertäckt alla stigar med manshöga drivor.
Karavanen bestod av tre slädar med två hästar för varje; den mellersta släden var överbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt beväpnade, utgjorde eskorten. När de resande sålunda fot för fot arbetat sig fram någon tid, blev det platt omöjligt att komma vidare. Yrvädret fortfor att rasa, och varje steg framåt motades av växande snöberg. Ryttarna sutto av, kuskarna stövlade i snön, alla sökte med armkraft underlätta hästarnas ansträngningar. Det hjälpte föga, tåget stod orörligt. Ett fruntimmer lutade sig framåt i den betäckta släden och frågade om ingen gård funnes i närheten. En riddare i översnöad pälskappa sprang från den sista släden fram till den första, vars kusk var vägvisare, och upprepade samma fråga. Svaret blev, att man hade en mil till närmaste gård, men om man ville köra isvägen över den näraliggande sjön, skulle man på motsatta stranden av denna sjö finna ett nybygge. Riddaren beslöt sig för denna utväg, och nu gällde att bana sig väg ned till isen.
En med tät granskog bevuxen höjd reste sig mellan vägen och sjön. Hästarna måste frånspännas, alla, utom två kvinnliga resande, måste kliva i snön, varefter slädarna framskötos av männen. När man så med outsäglig möda trängt uppför höjden och genom skogen, kom man till ett mot sjöstranden sluttande berg. Här blev åter en rutschbana nedåt, som förde karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.
Snön låg här mera jämn, man ispände åter hästarna och fortsatte färden. Det gick långsamt, men det gick dock framåt, tilldess att man icke långt från den motsatta stranden begynte köra i flödvatten. Men härdade i alla mödor och faror körde dessa resande utan betänkande framåt. Flödvattnet blev djupare, det strömmade in i slädarna och nådde över ryttarnas sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta släden och frågade om hans syster Kerstin var rädd och önskade vända om. Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red förut, besteg hans häst och red främst. Nästan simmande och flytande, uppnådde karavanen den efterlängtade stranden.
Sjön var en vik av den stora Lohjanselkä, som i otaliga buktande fjärdar uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden erbjuder den mest förtjusande omväxling av skogbekransade höjder, sluttningar, vattenspeglar, klippor, öar och har av beundrande turister fått namnet »Nylands Schweiz». Bergen äro rika på malmer och sällsynta stenarter; botanisten finner här allt vad den finska floran äger rarast och praktfullast. Nu betäckas de bördiga sluttningarna av välmående byar, gårdar, boskapshjordar och åkerfält. Men vid början av sextonhundratalet genombröts den glesa odlingen ännu av vida ödemarker, och där den fått fäste, ödelades ånyo hemman och gårdar av krigen, utskrivningarna, gärderna och fogdarnas utpressningar.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
Det hette Ahtiala och låg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland. Den nytimrade vackra gården bestod av ett större boningshus, ladugård, stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades ännu rökpörten med en ofantlig spis; röken uppsteg då genom en öppning i taket. Men boningshuset på Ahtiala hade med pörtets gamla härd förenat det modernare bruket av skorsten och i stället för de vanliga pörtegluggarna med deras dragluckor anbragt på den långa väggen gentemot spiseln ett litet fönster med fyra små glasrutor mot sjösidan. Ett plumpt väggur, ett stort, grönmålat skåp, några träsniderier på bordsfötterna, tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter ovanlig lyx vid sidan av långbänkarna och de i två våningar över varandra väggfasta sängarna. Allt såg så trivsamt ut, allt vittnade om välstånd och flit; men välmaktens dagar voro till ända.