Vid mörkningen samma afton hade den snart åttioårige Stefan Ahti suttit vid brasan, bindande not; hans son Josef hade slöjdat en slädmed, hustrun häcklade lin, och två barnbarn, flickor om fjorton och sexton år, hade kardat ull. Det hade varit en hård dag för Ahtiala nybygge. Fogdens tjänare hade på förmiddagen infunnit sig för att utkräva en av de många gärderna och utan försköning tagit i mät en av de två hästar och en av de två kor, vilka han kvarlämnat vid en föregående utmätning. Fåren hade en genomtågande ryttaretrupp slaktat och uppätit redan på hösten. Där skulle snart komma flera hungriga gäster.
Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det ämne som låg dem närmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes två raska gossar nu månde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrån henne till kriget. Om de nu månde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken på de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade tröstat henne med den försäkran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex sådana bestar, det hade man sett, när herr Jakob och herr Evert för fem år sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar av rätta sorten. Ryssen hade han själv sett i vitögat redan i salig kung Göstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud förbarme sig över den herrens fattiga själ, det gick tokugt i landet, men bra på sjön. Si, juten var dock en annan karl än kalmucken. Juten visste nog, att han betalade gammal ost, när han, i sista kriget brände Stefans stuga vid Hangö, men det skall ingen säga om honom annat än att han är en morsk karl till sjöss, och när man får bukt med sådana karlar, nog klappa pojkarna ullen ur moskoviternas fårskinnspälsar.
Så hade man språkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmält, huru det visst var tungt för honom att hugga sveden allena, när gossarna voro borta och flickornas armar voro för klena för skogsarbete. Men detta kunde ännu gå, om här rådde rättvisa i landet; då skulle icke fogden två gånger utkräva samma gärd. Finge man fred i landet, så finge konungen rådrum att hänga fogdarna, och då kunde man ännu hoppas bättre tider. Vartill den gamle svarade: tre gånger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio år har han givit mig skördar av ljungfält. Varför skulle icke Han, som är starkare än alla, konungar, än vidare sända oss hjälp i den rätta stunden?
Vid dessa ord upprycktes dörren och sju beväpnade män, betäckta med snö, stövlade in i stugan. De förklarade sig vara, konungens folk och fordrade fri förtäring, härbärge för natten och hästar på morgonen för sin vidare fortkomst. Suckande framsökte hustrun gårdens knappa matförråd och anrättade utan gensägelse ett kvällsmål för de objudna gästerna. När dessa ätit sig mätta ville de ha öl, och öl fanns icke, varefter de utforo i skymford och med egenhandsrätt undersökte skåp och källare. Allt detta hade gårdsfolket tåligt fördragit, men när två av gästerna ytterligare tilläto sig ett grovt skämt med gårdens döttrar, svek Josefs tålamod och hans seniga knytnäve sträckte dessa två våldsverkare till golvet. Nu blev den fredliga stugan skådeplatsen för ett av de våldsamma och stundom blodiga uppträden, som då voro alltför vanliga, när ett tålmodigt folk uppreste sig mot ett laglöst godtycke. Josef hade, efter en hård strid, blivit övermannad, slagen och bunden, hans gamle fader hade förgäves sökt att med darrande hand spänna den länge förrostade bågen; hustrun hade beväpnat sig med en såstång och försvarade med en björninnas raseri sina döttrar, som sökt sin tillflykt i ett hörn av stugan. Ingen hjälpare fanns att anlita; var skulle han sökas på en mils avstånd i yrväder och vintermörker? När då kvinnan såg sin man bunden, svärfadern maktlös och döttrarna värnlösa mot övervåldet, brast hennes förtröstan och hon utropade:
— Var är nu den hjälpare, fader, som du åkallar? Var är nu den starke Gud, på vilken du tror?
— Det är skrivet, sade den gamle, bortkastande bågen, då de rättfärdiga ropa, så hörer dem Herren och skall hjälpa dem ur all deras nöd. Herre, uppvakna i din kraft och låt oss icke förtrampade varda!
— Vad är det gråskägget skrävlar därborta i vrån, röt en av våldsverkarna, ännu vild av striden, i det att han hotande närmade sig. Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?
— Kom icke vid mig! utropade den gamle, såsom av en profetisk ingivelse. Se hämnaren står för dörren, och det svärd är redo, som skall tukta ditt övermod.
Icke förr var det sagt, innan dörren öppnades, och in trädde en snöhöljd man, stannande ett ögonblick förvånad vid anblicken av den förstöring som rådde i stugan. Ingen varseblev den inträdande, men så snart dennes skarpa blick uppfattat ställningen, flög även hans svärd ur slidan, och i nästa ögonblick låg rövaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles fötter.
— Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenkände Simon Larssons i Raseborgs län förlagda lansknektar. Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Petter, yttrade han till en inträdande ryttare, släpa fort ut den där karlen till stallet och se åt om han kvicknar till liv!