Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den unge ryttarens hals. Hon hade återfunnit den äldre av sina till kriget utgångna söner. Ynglingen stod betagen av häpnad; han hade icke vetat av föräldrarnas flyttning till denna ort. Dröjande fullgjorde han sin förmans befallning.
— Jag hade väl lust att veta vem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, genmälde nu lansknektarnas anförare i en ton som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm överraskning.
— Jo, jag känner dig jag, din långbente, livländske ulv; jag vet var du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.
Och konungens kammarherre översten Klas Hermansson Fleming till Villnäs avkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var av medellängd, men kraftfull och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar och flottor.
Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog vård om den svårt sårade kamraten. Nu först tilläts fröken Kerstin Fleming, jämte hennes kammarpiga och hennes lilla tärna Maju, att söka vila och värme vid den flammande brasan.
— Du hade gjort bättre att stanna med vår mor på Svidja i natt, sade Klas Fleming.
— Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa blodfläckar och denna oordning?
— Det är hemseder i krigstid, genmälde brodern med ett strävt smålöje. Petter, lös den bundne karlen! Vad? Är han din egen far? Nå, den glädjen unnar jag dig, ärlige pojke. Tacka din son, bonde, han är en bra soldat. Och du, gubbe, berätta vad som hänt, men ljug dig ej oskyldig.
Den gamle rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: — Jag var stallknekt under kung Gösta, bågskytt under kung Erik och lansknekt under kung Johan. När jag blev för gammal att tjäna i fält, tjänade jag i sju år herr Klas på Svidja och lärde unge herr Johan rida. Jag har slagits till lands och sjöss i trettio år och känner knektar, likasom jag känner bönder. Ljugit har jag aldrig och lärer väl minst göra det för en av Flemingesläkten, som sparat åt mig de få dagar jag ännu kan ha kvar. — Och han berättade tilldragelsen.
— Nå, vid mitt goda svärd, utbrast riddaren, du talar som en ärlig krigsman, och det skall bekomma de där lymlarna i stallet efter förtjänst. Har då ingen ihågkommit dina trettio år i konungens tjänst?