Hjärtans allra käraste fru Moder!
Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.
Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm.
Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.
Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.
Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.
Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade valet åt doktorn och krigsmannen, som ville över till Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.
När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.
I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.
Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.