— Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.

15. En midsommardag vid Trollböle.

Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn. Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.

Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.

Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:

Och jungfrun hon gick sig i berger och mo. Hillevo, hallevo! Nu haver jag mistat min silkelesko. Hallevo, melido! Vem kunde det tro? Nu går jag så barfot som kalvar och ko. Sio!
Och skogsrå hon traskar i hasselemo. Hillevo, hallevo! Och haver du hittat min silkelesko? Hallevo, melido! Jo, det skall man tro; sexhundra små trollbarn ha fått den till ho. Sio!

Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.

Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton: