— Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans sång.
— Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.
— Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?
— Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få slåss därborta?
— Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?
— Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men där komma de; hi och hej!
Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.
Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn, medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.
När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid. Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig hava blidkat naturmakterna.