16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.
Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens män, som tala föga, emedan de beständigt äro upptagna av att omsätta tanken i praktiska verk. Han kunde känna både djupt och varmt, men dessa känslor lågo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke kände honom, ansågo för flegma. Systern Kerstin förenade hans energi med en vekare själ och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svärma; känslan fick ofta makt över henne, men såsom brodern översatte sina tankar, så översatte hon sina känslor i handling.
De sutto vid varandras sida på klippan, medan solen begynte sänka sig emot väster. Sedan de växlat förtroliga ord om sina närmaste och sig själva, förde Kerstin samtalet på freden i Stolbova och frågade vad hennes broder tänkte därom. Han sammanfattade sin mening på sitt vanliga korta sätt:
— Ryssland är bundet, Polen vanmäktigt, Finland får lugn att växa i kraft, och Sverige är på väg att bliva en stormakt.
— Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn. Jag tycker om att de dela så.
— De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu börjar konungen växa sina fältherrar över huvudet. Han går längre än sina lärmästare.
— Men han kan stupa i fält som Evert Horn.
— När har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt värv?
— Jag har hört sägas, att Harald Hårfager glömde sitt rike för en trollkvinna.
— Glömde han? Nå, då tog han igen det. Ebba Brahe tröstar sig, och konungen har längesedan gjort det.