— Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den värdigaste drottning. Det finns prinsessor som vore mindre värdiga.
— Är du svartsjuk?
Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade: — Man är svartsjuk endast på sina likar.
— Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn.
— Är du viss därpå?
— Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin nästa kärleksförbindelse.
— Och likväl kan han drömma!
Riddaren, som icke var någon drömmare, uppstod.
— Mitt folk är marschfärdigt, jag måste nu lämna dig. Farväl, Kerstin! Det är skada, att du icke är en född prinsessa av Brandenburg, då du dock är född drottning. Men — du är en Fleming; jag vet ej vad du har att avundas en Brandenburg.
Och han avlägsnade sig med hastiga steg. Kort därefter satt han åter i spetsen för sin trupp och red bort.