Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande på klippan och återkallade i sitt minne sagan om den farliga punkten på firmamentet. Det var nu allt förbi, som en spöksyn; hon hade förblivit trogen sig själv och sin vänskap. Hädanefter skulle hennes stjärna tindra obemärkt, långt från troner och faror.
Då närmade sig henne mäster Sigfrid, som kom från bröllopsgården. Hon kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.
— Återvänder ni redan till staden, vördige fader? frågade hon.
— Jag har lämnat därinne dem som fröjdas åt detta livet. Vid min ålder tänker man på det tillkommande.
— Jag har något att tacka er för, mäster Sigfrid. Minns ni, att ni en gång har ställt ett oförståndigt barns horoskop? Ni förutsade något, och det har inträffat. Bruka edra förutsägelser alltid slå in?
— Jag kan misstaga mig. Människan spår och Gud rår. Allrakäraste fröken, tro hellre spåmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.
— Mäster Sigfrid, ni talade om er ålder. Vet ni väl, att ni är yngre än jag? Ni kan vad jag icke mera kan — ni kan drömma.
— Alla människor kunna drömma.
— Icke jag. Minns ni vad ni en gång sade mig: det är något som dör i den människa, vilken står Jupiter mot. Ni sade sant: det är förbi med min konst att drömma. När någon kastat sitt hjärta i elden och det brunnit till aska, drömmer man icke mer.
Mäster Sigfrid betraktade henne förvånad och nästan med stränghet.