— Det är icke möjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens lagar. Hjärtat är ett illfundigt ting; det ställer sig som vore det aska, och då glöder det som en kolmila i osynliga djup. På det rum, där vi stå, drömmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi här stå, drömmer seklet om kommande sekler, våren om sommar och minuten om evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan själ?

— Vördige fader, jag vet, att sädesmannen sår korn i askan, och Gud kan väl utså i mig ett nytt liv. Förklara för mig vad ni sade om denna vår tid. Är han ung eller gammal?

— Han är gammal av seklernas arv, och han är ung av det tillkommandes livskraft. Jag väntar att ännu med dessa mina gamla, slocknande ögon få skåda förunderliga ting. Jag väntar Antikrist, som skall föregå de yttersta tiderna.

— Huru, vördige fader? Ni väntar Antikrist, och ni säger dock att vårt tidevarv är ungt av det tillkommandes kraft?

— Ja, jag vill icke dölja för eder, min kära unga fröken, att besynnerliga tecken nu i två år visat sig uppå himmelen och stadigt fortfara, så att ju en blinder kan märka någonting stort och fruktansvärt vara i kommande. Icke allenast att man mångenstädes sett krigshärar strida i luften, kommande nordanefter och mötande andra ifrån ostsunnan, eller att tecken nu ske i solen och månen och havens vågor mycket bullra, som Skriften förutsäger. Fast märkeligare är, att Mars, Jupiter och Saturnus nu stå i en sådan konjunktion, som näppeligen varit någon tid förr, och faselige kometers dimbor utbreda sig över världen, de där oroa samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta betyder, att vi nu snarligen måste förvänta ett sådant stort, långvarigt och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lära väl Gog och Magog nu icke underlåta att uppresa sig mot kristenheten, havande sitt huvud i Antikrist, syndens människa. Men si, just när sådana svåra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, så att det varder såsom ett ungt lejon, till att stadigt emotstå den kommande vedermödan. Och det är min sententia, efter mitt ovissa förstånd, att besynnerligen Sveriges rike med Finland, som är dess utanverk, denna tiden skall uppstiga till större välmakt och styrka än någon tid förr och alltså varda den Mikael, vars harnesk är Gud och vars ljungande svärd skall nedlägga Antikrist. Därtill haver Gud kallat sin utkorade hjälte Gustavus Adolphus, vars tecken mäster Tycho redan i mina unga dagar såg på himmelen i den stjärnbilden Cassiopea. Han skall göra’t.

— Sade jag icke rätt, fader? Ert tal är som när man drömmer vid aderton år. Men ni säger intet om er själv. Och jag har dock en gång hört er drömma om ett högt, härligt torn, där stjärnhimmelen låg utbredd i sin klarhet så nära framför er, att ni nästan kunde omfamna skapelsen. Jag har hört er drömma om de skönaste instrumenter, vilka människans snille uppfunnit för att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var rik, och ni riktade stjärnkunskapen med de mest förvånade upptäckter. Under edra fötter låg världen, och över er stod endast Herren Gud.

— Ja, så var det, så syntes det mig, sade den, gamle mästaren tankfull. »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.» Men lovad vare Gud, att jag från dessa frestande drömmar uppvaknade gammal och glömd i min fattiga koja, vid mina bräckliga hemgjorda rör och cirkelmått. Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var jag, när morgonstjärnorna lovade dig?

— Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåvor. Vad säger ni om er själv?

— Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och bliv förgäten! Jag är i dag en profet, och ingen tror mig; jag är i morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter långa tider någon enslig vandrare stanna om kvällen på bergen vid Pojo vik, tänka på någon gammal saga ifrån sin barndom och säga till sig själv: här vandrade i forna dagar en man, som trodde sig kunna läsa Guds skrift på himmelen. Jag har glömt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, när man ännu trodde på stjärnornas inflytande.

— Ja, fader, det är möjligt att ni har rätt. Men då, när vårt land är omstrålat av ett högre och klarare ljus, då skall man åter framleta ert namn ur de gamla böcker och säga till varandra: han var den förste lärde forskaren, som Finland födde åt vetenskapen och världen. Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga en grund, som består genom tidevarven.