— Kära unga fröken, ni sade mig nyss, att jag var yngre än ni. Men när har väl jag i mina skönaste ungdomsdrömmar kunnat måla så fagra rosor på aftonhimmelen, som ni nu målar för mig vid horisonten av eftervärlden? Tack för att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare än mången som vandrar i livets fagraste blomning! Solen går ned; låt oss prisa Gud!

Och såsom hade hela naturen villigt följt denna uppmaning, spred sig vid den gamle mästarens ord ett glödande skimmer över havsviken, stränderna, bergen och skogarna. Näktergalen slog sin drill i en hög ek vid havsstranden; taltrasten besvarade hans hälsning från en fura på berget; brudvisor ljödo från Trollböle gård, och vallflickan, som icke var bjuden till bröllopet, sjöng med klar röst sin ensliga visa vid stranden av ån. Midsommarnatten sänkte sig tyst och doftande över nejden, utan mörker och utan sorg. Landet hade framför sig fred och välmakt, naturen hade framför sig sommar och frukt. Den snöiga, bistra norden drömde än en gång om sin lyckliga ungdomsdröm.


INNEHÅLL.

1. Storm i skärgården.[3]
2. Om tiden för denna berättelse och om den brune mannen.[10]
3. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.[17]
4. Stjärntydaren.[24]
5. Om en solstråle i hösten.[34]
6. Den farliga punkten på firmamentet.[42]
7. En natt och en morgon på Kymmenegård.[51]
8. Helsingfors lantdag.[60]
9. Vinterafton i ödemarken.[68]
10. En sammansvärjning.[76]
11. Den gamla och den nya tron i kamp om människohjärtan.[85]
12. Brev från fröken Kerstin Fleming till hennes moder, fru Anna Gyllenbögel, född Horn.[93]
13. Herr Evert Karlssons begravning i Åbo domkyrka.[100]
14. När konungen var sin faders son.[105]
15. En midsommardag vid Trollböle.[112]
16. Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar.[120]