FRITIOFS SAGA

I.

FRITIOF OCH INGEBORG.

Där växte uti Hildings gård 1 två plantor under fostrarns vård. Ej Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram, 2 och som en lans är hennes stam; men kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver.

Den andra växte som en ros, 3 när vintern nyss har flytt sin kos; men våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå, 4 med honom brottas eken då, och vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 5 och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus, 6 du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet brudpar svingar med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken 7 kringdansa under lummig gren, du tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar.

Det var så glatt, det var så kärt, 8 när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära.

Hur glättigt sam han i sin slup 9 med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer!

Det fanns ej fågelbo så högt, 10 som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var, 11 varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar.

Den första blomma, våren fött, 12 det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget.—

Men barnets dagar flyga bort, 13 där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 14 den jakten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst, 15 och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är kvinnan kärt, 16 det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterkväll 17 vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla,

han tänkte: Gult är Frejas hår, 18 ett kornland, som för vinden går. Från det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt 19 han hoppar under silke grönt; jag vet ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå 20 som himmeln till att se uppå; jag känner ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Vi prisas Gerdas kinder så, 21 en nyfälld snö med norrsken på? Jag kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjärta, lika ömt 22 som Nannas, fast ej så berömt. Med rätta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö, 23 begråten av en trogen mö, Så öm, så trogen som din Nanna; hos Hel jag ville gärna stanna.—

Men kungadottern satt och kvad 24 en hjältesång och vävde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder.

Där växte in i snövit ull 25 de sköldar utav spolat gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon väver, dag från dag, 26 får hjälten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även.

Men Fritiof skär, var han går fram, 27 ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 28 världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 29 världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vår 30 med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 32 du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 33 du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna."—

Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden själv i stjärnklar sal 35 uppstiger hennes ättartal; du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ättartal 36 går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 37 ty världen hör den frie till. Vad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Tor, 38 dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud, 39 om ock det var med dundrets gud. Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"

II.

KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.

Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundraårig, och ärrig som en runsten och silverhårig.

De stodo, som bland bergen två offerhus, 2 åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus; men visdomsrunor många på muren täljas, och höga forntidsminnen i valven dväljas.

"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung, 3 "ej mjödet vill mig smaka, och hjälm känns tung, inför mitt öga mörkna de mänskoöden, men Valhall skiner närmre, jag anar döden.

Jag kallat mina söner och din också, 4 ty de tillsammans höra, liksom vi två. En varning vill jag giva de örnar unga, förrn orden somnat alla på död mans tunga."—

Då trädde de i salen, som kung befallt, 5 och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt. Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden och kom med blod på händren ur offerlunden.

Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var ädelt men vekligt än. Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte och liknade en jungfru, förklädd till hjälte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel blå, 7 ett huvud var han högre än bägge två. Han stod emellan brödren, som dag står mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I söner", sade kungen, "min sol går ned. 8 I endräkt styren riket, i brödrafred! Ty endräkt håller samman: hon är som ringen på lansen; den förutan hans kraft är ingen.

Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom å hägnad ort! Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.

Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan. Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen i stammen är förtorkad på nakna bergen.

På pelarstoder fyra står himlens rund, 11 men tronen vilar endast på lagens grund. När våld på tinget dömer, står ofärd nära; men rätt är landets fromma och kungens ära.

Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snäckan dväljes i slutet skal. Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, så långt som tanke flyger, bo höge gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flärd är mången runa, som skärs på balk; men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 14 Det svärd, som bitar skarpast, är böjligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden, och vårdag bringar mera än vinterkölden.

En man förutan vänner, om än så stark, 15 dör hän, som stam i öken med skalad bark. Men vänsäll man han trives som träd i lunden, där bäcken vattnar roten och storm är bunden.

Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 16 kan du ej spänna bågen, är han ej din. Vad vill du med det värde, som är begravet? Stark ström med egna vågor går genom havet.

Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst; 17 men joller höves ingen, och kungen minst. Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!

För mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog vet mången, som intet vet. Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.

Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror 19 är vägen gen, om också han fjärran bor; men däremot avsides, långt hän belägen är oväns gård, om även han står vid vägen.

Välj icke till förtrogen vemhelst som vill! 20 Tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs till. Välj en, onödigt är det den andra leta, och världen vet, o Halvdan, vad trenne veta."—

Därefter uppstod Torsten och talte så: 21 "Ej höves kung att ensam till Oden gå. Vi delat livets skiften ihop, kung Bele, och döden, vill jag hoppas, vi också dele.

Son Fritiof, ålderdomen har viskat mig 22 i örat mången varning, den ger jag dig. På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden, men på den gamles läppar mångvisa orden.

Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 23 som storm och solsken, komma från himlen blott. De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet, och långa år få gälda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 24 skum natt har många ögon, men dagen ett. Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste, och egg har svärdet nödig men även fäste.

Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 25 att styrka båtar föga, där vett ej finns. Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen; mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.

Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 26 och övermod, o Fritiof, är fallets far. Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 27 och öl, när det är drucket, och råd, när följt. På mången sak förlitar sig ungersvennen, men striden prövar klingan, och nöden vännen.

Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 28 ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö; ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar, och vankelmod bor under de liljekullar.

Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 29 men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dör, och det är domen över död man: därföre vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre"—

Så varnade de gamle i kungasal, 30 som skalden varnat sedan i Havamal. Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden, och djupt ur kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 31 allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord; hur trofast intill döden, i nöd och gamman, två knäppta händer lika, de hållit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 32 som nornan kom, hon stötte på sköld, min son! Nu före er till Valhall vi gamle ile; men edra fäders ande på eder vile!"—

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33 om hjältekraft, som mer är än kungablod. Och mycket talte Torsten om glans, som kröner de höga Nordlands kungar, de asasöner.

"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 34 er överman—det vet jag—skall Nord ej se; ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35 I lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp; omhägnen henne, låten ej stormen komma och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!

På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 36 o, älska som en dotter min Ingeborg ! Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder båd' man och kvinna, Helge, till rätt och heder.—

Men läggen oss, I söner, i högar två 37 på var sin sida fjärden vid bölja blå; ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

När månen strör kring bergen sitt bleka sken 38 och midnattsdaggen faller på bautasten, då sitta vi, o Torsten, på högar runda och spraka över vattnet om ting, som stunda.

Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 39 Vår gång är till Allfader; vi längta dit, liksom till havet längtar den trötta floden; men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"

III.

FRITIOF TAGER ARV EFTER SIN FADER.

Voro nu satta i hög kung Bele och Torsten den gamle, där de själva befallt: på var sin sida om fjärden högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden har åtskilt. Helge och Halvdan, på folkets beslut, nu togo i sam-arv riket efter sin far; men Fritiof, som endaste sonen, 5 delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs, Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor: på tre håll dalar och kullar och berg, men på fjärde sidan var havet. Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor frodades gyllene korn, och manshög vaggade rågen. 10 Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen, höllo för skogarna opp, i vars djup höghornade älgar hade sin kungliga gång och drucko av hundrade bäckar. Men i dalarna vida omkring där bette i grönskan hjordar med glänsande hull och med juver, som längta till stävan. 15 Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara av vitulliga får, som du ser vitaktiga strömoln flockvis spridda på himmelens valv, när det blåser om våren. Springare två gånger tolv, bångstyriga, fjättrade vindar, stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö, 20 manarna knutna med rött och hovarna blanka av järnskor. Dryckessalen, ett hus för sig själv, var timrad av kärnfur. Ej fem hundrade män—till tio tolfter på hundrat— fyllde den rymliga sal, när de samlats att dricka om julen. Genom salen, så lång som han var, gick bordet av stenek, 25 bonat och blankt som av stål; högsätes-pelarna båda stodo för ändan därav, två gudar, skurna av almträd: Oden med härskareblick och Frej med solen på hatten. Nyss emellan de två på sin björnhud—huden var kolsvart, gapet scharlakansrött, men klorna skodda med silver— 30 Torsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen. Ofta, när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder fjärran i Östervåg och i Västersaltet och Gandvik. Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hängde vid gubbens 35 läppar, som bi't vid sin ros; men skalden tänkte på Brage, när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter under den lumimiga bok och förtäljer en saga vid Mimers evigt sorlande våg, han själv en levande saga.

Mitt på golvet—med halm var det strött—brann lågan beständigt 40 glatt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång blickade stjärnorna in, de himmelska vänner, i salen. Men kring väggen, på naglar av stål, där hängde det radvis brynja och hjälm vid varann, och här och där dem emellan blixtrade neder ett svärd, som i vinterkvällen ett stjärnskott. 45 Mera än hjälmar och svärd dock sköldarna lyste i salen, blanka som solens rund eller månens skiva av silver. Gick där stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen, slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden rodnade även som hon; det gladde de drickande kämpar.— 50

Rikt var huset: varhelst som du skådade, mötte ditt öga fyllda källrar och proppade skåp och rågade visthus. Många klenoder jämväl där gömdes, byten av segern, guld med runor uppå och det konstarbetade silver. Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55 svärdet, som ärvdes från fader till son, var främst av de trenne, Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten. Fjärran i Österland var det smitt—som sagan förtäljer—, härdat i dvärgarnas eld: Björn Blåtand bar det från början. Björn förlorade dock på en gång båd' svärdet och livet 60 söder i Gröningasund, där han stridde mot väldige Vifell. Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig, bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter. Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte, högre till växten än människors ätt och luden och vildsint, 65 fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. Ingen vågade kampen likväl, ty det fanns ej ett stål, som bet på hans skalle av järn, och därför nämndes han Järnhös. Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog striden, i hopp på sin arm och på Ångurvadel. I ett hugg 70 klöv han till midjan det rytande troll och frälste den sköna. Viking lämnade svärdet till Torsten, sin son, och från Torsten gick det till Fritiof i arv: när han drog det, sken det i salen, liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken. Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan, 75 underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens portar, där fäderna bott, förrn åsarna förde dem hit upp. Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet, men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som 80 mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor. Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden. Därnäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad, smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund. Tre mark höll han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85 Himlen var tecknad därpå med de tolv odödligas borgar, växlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus. Alfhem skådades där, Frejs borg: det är solen, som nyfödd börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen. Sökvabäck var där också: i dess sal satt Oden hos Saga, 90 drack sitt vin ur det gyllene kärl; det kärlet är havet, färgat med guld av morgonens glöd, och Sagan är våren, skriven på grönskande fält med blommor i stället för runor. Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol, som gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild av det goda; 95 ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker. Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet. Glitner, den fredliga borg, sågs även: förlikande alla, 100 satt där med vågen i hand Forsete, domarn på höstting. Dessa bilder och många ännu, som betecknade ljusets strider på himmelens valv och i människans sinne, de voro skurna av mästarens hand i den ringen. En präktig rubinknapp krönte dess buktiga rund, som solen kröner sin himmel. 105 Ringen var länge i släkten ett arv, ty hon ledde sin ättlängd, endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar. En gång stals den klenoden dock bort av rövaren Söte, svärmande kring på de nordiska hav; sen fanns han ej åter. Slutligen taltes det om, att Sote på kusten av Bretland 110 levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhög; men, där fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen. Torsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han draken och klöv den skummande våg och styrde till stället. Vid som ett tempelvalv, som en kungsgård, vore den bäddad 115 in i grus och grönskande torv, så välvde sig högen. Ljus ock lyste därur. Igenom en springa på porten tittade kämparna in, och det beckade vikingaskeppet stod där med ankar och master och rår; men hög i dess bakstam satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel av lågor. 120 Bister satt han och skurade där blodfläckade klingan, kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat, låg i högar omkring, och ringen bar han på armen. "Stiga vi", viskade Bele, "dit ner och kämpa mot trollet, två mot en ande av eld?" Men halvvred svarade Torsten: 125 "En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam." Länge tvistades nu, vem först av de tvenne det tillkom pröva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjälm, skakade om två lotter däri, och vid stjärnornas skimmer kände Torsten igen sin lott. För en stöt av hans järnlans 130 sprungo riglar och lås, och han nedsteg.—Frågade någon, vad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste. Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång; sedan förnam han ett rasslande ljud, som av klingor som korsas, sist ett gräseligt skri; då blev tyst. Ut störtade Torsten, 135 blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat. Ringen bar han likväl. "Den är dyrköpt", sade han ofta, "ty jag har darrat en gång i mitt liv, och det var, när jag tog den." Smycket var vida berömt och av smycken ypperst i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en av släktens klenoder. 140 Viking—sägs det—en gång, när han vände tillbaka från härtåg, seglade längs med sin strand; då såg han en man på ett skeppsvrak sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen. Mannen var hög och av ädel gestalt och hans anlete öppet, glatt, men föränderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145 Manteln var blå och bältet av guld, besatt med koraller, skägget vitt som vågornas skum, men håret var sjögrönt. Viking styrde sin snäcka däråt för att bärga den arme, tog den förfrusne hem till sin gård och förplägade gästen. Dock, när han bjöds av värden till sängs, då log han och sade: 150 "Vinden är god, och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta; hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet; kanske finner du dock i morgon en gåva på stranden." 155 Dagen därpå stod Viking vid sjön, och si! som en havsörn, när han förföljer sitt rov, flög in i viken ett drakskepp. Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär, liksom bodde en ande däri: när det nalkades stranden, 160 revade seglet sig självt, och, ej rört av människohänder, ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor: "Bärgade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken." Gåvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165 voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans. Sträckningen var som en drakes i sjön: i stammen där framme lyfte han huvudet högt, och av rött guld lågade svalget. Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret slog han sin väldiga stjärt i en ringel, fjällig av silver; 170 vingarna svarta med kanter av rött; när han spände dem alla, flög han i kapp med den susande storm, men örnen blev efter. Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig skåda en flytande konungastad, en simmande fästning. Skeppet var vida berömt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175

Detta och mera därtill tog Fritiof i arv av sin fader. Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving, om ej en konungason; ty kungars välde är ypperst. Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt, vänsällt, ädelt och milt, och med var dag växte hans rykte. 180 Kämpar hade han tolv, gråhåriga furstar i idrott, faderns kamrater, med bröst av stål och med ärriga pannor. Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Fritiof, en yngling satt som en ros bland vissnade löv: Björn hette den unge, glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185 Upp med Fritiof han växt, och de blandat blod med varandra, fosterbröder på nordmannasätt, och svurit att leva samman i lust och i nöd och att hämna varandra i döden. Mitt bland kämpar och gästernas mängd, som kommit till gravöl, Fritiof, en sörjande värd, med ögon fyllda av tårar, 190 drack på fädernas vis sin faders minne och hörde skaldernas sång till hans lov, ett dundrande dräpa; men sedan steg han i faderns säte, nu hans, och satte sig neder mellan dess Oden och Frej: det är Tors plats uppe i Valhall.

IV.

FRITIOFS FRIERI.

Väl klingar sången i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Fritiof, han hör ej, vad skalden kväder.

Och jorden har åter klätt sig grön, 2 och drakarna simma igen på sjön. Men hjältesonen han vandrar i skogen och ser på månen.

Nyss var han likväl så lycklig, så glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och kände tillbaka en tryckning ibland och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen.

De taltes vid om de glada dar, 5 då morgonens dagg låg på livet kvar, om barndomsminnen, de rosengårdar i ädla sinnen.

Hon hälsade honom från dal och park, 6 från namnen, som grodde i björkens bark, och från den kullen, där ekarna frodas i hjältemullen.

"Det var ej så trevligt i kungens gård, 7 ty Halvdan var barnslig och Helge hård. De kungasöner de höra ej annat än lov och böner.

Och ingen—här rodnade hon som en ros—, 8 åt vilken en klagan kunde förtros! I kungasalar hur kvavt var det där mot i Hildings dalar!

Och duvorna, som de matat och tämt, 9 nu voro de flugna, ty höken dem skrämt. Ett par allena var kvar; av de tvenne tag du den ena!

Den duvan hon flyger väl hem igen, 10 hon längtar, som andra, väl till sin vän. Bind under vingen en vänlig runa! det märker ingen."

Så sutto de viskande dagen om, 11 de hviskade ännu, när kvällen kom, som aftonvindar om våren viska i gröna lindar.

Men nu är hon borta, och Fritiofs mod 12 är borta med henne. Det unga blod i kinden stiger, han lågar och suckar alltjämt och tiger.

Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13 och glad for hon av med sitt kärleksbrev; men ack, tillbaka hon vände ej mer, hon blev hos sin maka.

Det väsen behagade icke Björn. 14 Han sade: "Vad fattas vår unga örn, så tyst, så sluten? Är bröstet träffat, är vingen skjuten?

Vad vill du? Ha vi ej i överflöd 15 det gula fläsk och det bruna mjöd och skalder många? Det tar aldrig slut på de visor långa.

Sant nog, att gångaren stampar i spilt; 16 på rov, på rov skriker falken vilt. Men Fritiof jagar i molnen allena, och tärs och klagar.

Ellida hon har ingen ro på våg, 17 hon rycker alltjämt på sitt ankartåg. Ligg still, Ellida! ty Fritiof är fredlig, han vill ej strida.

Den strådöd är också en död: till slut 18 jag rister, som Oden, mig själv med spjut. Det kan ej fela, vi bliva välkomna hos blåvit Hela."

Då släppte Fritiof sin drake lös, 19 och seglet svällde, och vågen fnös. Rakt över fjärden till kungens söner han styrde färden.

De sutto på Beles hög den dag 20 och hörde folket och skipade lag; men Fritiof talar: den stämman förnimmes kring berg och dalar.

"I kungar, skön Ingeborg är mig kär; 21 av eder jag henne till brud begär, och den förening hon var väl även kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp, 22 likt ungträn, som växa tillsammans i topp. Där ovanföre band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej konung, ej jarl en gång, 23 dock lever hans minne i skaldens sång. Högvälvda grifter förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land, 24 men hellre jag blir på min fädernestrand. Där vill jag skydda så kungens gård som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör 25 vart ord i djupet här nedanför. Med Fritiof beder den gamle i högen: betänken eder!"—

Då reste sig Helge och talte med hån: 26 "Vår syster är ej för en bondeson. Nordlandens drotter må tävla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yvs gärna att hälsas för ypperst i Nord, 27 vinn männer med handkraft och kvinnor med ord! Men Odensblodet till pris ger jag icke åt övermodet.

Mitt rike behöfver du ej ta dig an, 28 jag skyddar det själv; vill du bli min man, en plats är ledig ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig."—

"Din man blir jag knappast", var Fritiofs svar, 29 "är man för mig själv, som min fader var. Ur silverskida flyg, Angurvadel, du får ej bida!"

I solen glänste den klinga blå, 30 och runorna lågade röda därpå. "Du Angurvadel, du är dock", sad' Fritiof, "av gammal adel.

Och vore det ej för högens fred, 31 på stället jag högge dig, svartekung, ned. Vill dock dig lära en ann' gång ej komma mitt svärd för nära."—

Så sagt, han klöv i ett hugg allen 32 kung Helges guldsköld, som hängde på gren. I två halvrundor han klang emot högen, det klang inunder.

"Väl träffat, min klinga! Ligg nu och dröm 33 om högre bedrifter; till dess förgöm de runolågor. Nu segla vi hem över mörkblå vågor."

V.

KUNG RING.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och kämpar 1 och skalder uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, där gudar bo, och vapnen komma 2 ej inom dess gröna, dess skuggiga ro, och gräsen gro fridlysta därstädes, och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd' sträng och huld, på domarstolen, 3 och friden betalte vart år sin skuld, och kornets guld låg strött över landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart, med vita vingar, 4 från hundrade land och förde från vart mångfaldig art av rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden kvar i glad förening, 5 och alla älskade landets far, fast en och var fritt sade på tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll styrt Nordlands söner, 6 och ingen gått missnöjd hem till sitt tjäll, och varje kväll hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och alla glade 7 uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; men han suckade djupt och talte och sade:

"Min drottning sitter i Folkvangs loft på purpurtäcken, 8 men här är det gräs över hennes stoft, och blomsterdoft kringånga dess gravhög vid bäcken.

Ej får jag drottning så god, så skön, mitt rikes ära. 9 Till gudarna gick hon, till Valhalls lön; men landets bön, och barnens, en moder begära.

Kung Bele, som ofta kom till min sal med sommarvinden, 10 har lämnat en dotter; hon är mitt val, den lilja smal med morgonrodnad på kinden.

Jag vet, hon är ung, och den unga mö helst blomman plockar; 11 men jag gått i frö, och vintrarna strö alltren sin snö i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man med vitt i håren, 12 och vill hon ta sig de späda an, vars mor försvann, så bjuder Hösten sin tron åt Våren.

Ta'n guld ur valven, ta'n smycken åt brud ur skåp af eke; 13 och följen, I skalder, med harpoljud, ty sångens gud är med då vi frie, är med då vi leke!"—

Och ut drogo svenner med buller och bång, 14 med guld och böner, och skalderna följde, en rad så lång, med hjältesång, och ställde sig fram för kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre, men på den fjärde, 15 vad svar kung Helge dem månde ge, åtsporde de, ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd' falk och häst i lunden gröna, 16 han spörjer båd' vala och offerpräst, vad som var bäst allt för hans syster, den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjämt, som präst och vala, 17 och då gav kung Helge, den tecknen skrämt, sitt nej bestämt, ty mänskan bör lyda, då gudar tala.

Men muntre kung Halvdan han log och sad': "Farväl med festen! 18 Kung Gråskägg själv bort rida åstad, jag hulpit glad den hedersgubben på hästen."

Förbittrade draga de sändmän bort och budskap bära 19 om kungens skymf; men han svarar dem torrt, att inom kort kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam i höga linden. 20 Då simma drakar på vågen fram med blodröd kam, och hjälmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård, som sade dyster: 21 "Kung Ring är mäktig, den strid blir hård; i Balders vård, i templet jag sätter min syster."

Där sitter den älskande vemodsfull å fridlyst tilja. 22 Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull och gråter full sin barm: det är dagg över lilja.

VI.

FRITIOF SPELAR SCHACK.

Björn och Fritiof sutto båda 1 vid ett schackbord, skönt att skåda. Silver var varannan ruta, och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder! 2 Upp i högbänk jag dig leder, töm ditt horn, och låt mig sluta spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner 3 kommer jag till dig med böner. Tidningarna äro onde, och till dig står landets hopp."

Fritiof kvad: "Tag dig till vara, 4 Björn, ty nu är kung i fara. Frälsas kan han med en bonde: den är gjord att offras opp."

"Fritiof, reta icke kungar! 5 Starka växa örnens ungar: fast mot Ring de aktas svaga, stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar, 6 men ditt anfall lätt jag motar. Tornet blir dig svårt att taga, drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen 7 sitter och förgråter dagen. Kan hon dig till strids ej locka, gråterskan med ögon blå?"

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 8 var mig kär från barndomsdagar; hon är spelets bästa docka, hur det går, hon räddas må."

"Fritiof, vill du icke svara? 9 Skall din fosterfader fara ohörd från din gård, emedan ej ett dockspel vill ta slut?"

Då steg Fritiof upp och lade 10 Hildings hand i sin och sade: "Fader, jag har svarat redan, du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära, 11 vad jag sagt! De kränkt min ära, inga band vid dem mig fästa, aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra! 12 Ej kan jag din vrede klandra; Oden styre till det bästa!" sade Hilding och försvann.

VII.

FRITIOFS LYCKA.

Kung Beles söner gärna dragé 1 från dal till dal att be om svärd! Mitt få de ej; i Balders hage där är min valplats, är min värld. Där vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer 2 sin purpurglans på blomstren varm, likt rosenfärgat skir, som gömmer en blomstervärld, min Ingborgs barm; så länge irrar jag på stranden, av längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder! 3 Du Dellings son, vi dröjer du? Har du ej skådat berg och lunder och sund och öar förrän nu? Bor ingen mö i västersalar, som väntar dig för länge sen och flyger till ditt bröst och talar om kärlek först, om kärlek sen?

Dock äntligt trött av vägens möda, 4 du sjunker ned ifrån din höjd, och kvällen drar det rosenröda sparlakanet för gudars fröjd. Om kärlek viska jordens floder, om kärlek viskar himlens fläkt. Välkommen, natt, du gudars moder, med pärlor på din bröllopsdräkt!

Hur tyst de höga stjärnor skrida, 5 likt älskarn till en mö på tå! Flyg över fjärden, min Ellida! Skjut på, skjut på, du bölja blå! Där borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet står därunder, med kärlekens gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden! 6 Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor små, som randen med vitt och rött den krökta stig! Du måne, somj ditt skimmer tömmer kring lund och tempel, hög och vård, hur skön du sitter där och drömmer, lik Saga i en bröllopsgård!

Vem lärde dig, du bäck, som talar 7 med blommorna, min känslas röst? Vem gav er, Nordens näktergalar, den klagan, stulen ur mitt bröst? Med kvällens rodnad alfer måla min Ingborgs bild på mörkblå duk; den bilden kan ej Freja tåla, hon blåser bort den, avundsjuk.

Dock, gärna hennes bild försvinne! 8 Där är hon själv, som hoppet skön och trogen som ett barndomsminne; hon kommer med min kärleks lön. Kom, älskade, och låt mig trycka dig till det hjärta, du är kär! Min själs begär, min levnads lycka, kom i min famn och vila där!

Så smärt som stjälken av en lilja, 9 så fyllig som en mognad ros! Du är så ren som gudars vilja och dock så varm, som Freja tros. Kyss mig, min sköna! Låt min låga få genomströmma även dig! Ack! jordens rund och himmelns båga försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här finns ej fara; 10 Björn står där nere med sitt svärd, med kämpar nog att oss försvara, om det behövdes, mot en värld. Jag själv, o att jag strida finge för dig, som jag dig håller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du!

Vad viskar du om Balders vrede? 11 Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjärtas kärlek är hans bud: den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm?

Där står hans bild, han själv är nära, 12 hur milt han ser på mig, hur hult! Till offer vill jag honom bära ett hjärta varmt och kärleksfullt. Böj knä med mig! Ej bättre gåva, ej skönare för Balder fanns än tvenne hjärtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.

Till himmeln mera än till jorden 13 min kärlek hör, försmå ej den! I himmeln är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som ren däruppe vore! O den som nu med dig fick dö och segrande till gudar före i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mor kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska öm och kärleksfull.

En lövsal ville jag oss bygga 15 på näset vid en mörkblå bukt. Där låge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände —hur klart, hur härligt är dess bloss!— till gudarna vi återvände, och längtade dock hem till oss.

Med stjärnor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars glöd; i Vingolvs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, där silverskäggig Brage sloge din brudsång ny för varje kväll.

Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sången är från Valhalls strand. Hur månen skiner över sunden! Han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en värld av kärlek utan sorg; den världen ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke! Ännu livet strömmar 18 i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gärna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig!—

"Tyst, det är lärkan." Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tuva hos maken i sitt varma bo. De lyckliga! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras liv är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman 20 av någon vårdkas öster ut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försov dig, dagens gyllne stjärna, och morgna sen dig långsamt till! För Fritiof må du sova gärna till Ragnarök, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas; 21 där blåser ren en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara kvittrar —en tanklös hop—i klarnad sky, och livet rörs, och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly.

Där kommer hon i all sin ära! 22 Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Jag känner det, en gud är nära, hur präktig är hon dock, hur skön! O, den som fram i banan trädde så väldig, som du träder nu, Och stolt och glad sin levnad klädde i ljus och seger liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga 23 det skönaste, du sett i Nord. Tag henne i din vård, du höga! Hon är din bild på grönklädd jord. Dess själ är ren som dina strålar, dess öga som din himmel blått, och samma guld, din hjässa målar, har hon i sina lockar fått.

Farväl, min älskade! En annan, 24 en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss på pannan och en på dina läppar än! Sov nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farväl, farväl!

VIII.

AVSKEDET.

Ingeborg. Det dagas ren, och Fritiof kommer icke! I går likväl var redan tinget utlyst på Beles hög: den platsen valdes rätt; hans dotters öde skulle där bestämmas. Hur många böner har det kostat mig, 5 hur många tårar, räknade av Freja, att smälta hatets is kring Fritiofs hjärta och locka löftet från den stoltes mun att åter bjuda handen till försoning! Ack! mannen är dock hård, och för sin ära 10 —så kallar han sin stolthet—räknar han ej just så noga, om han skulle krossa ett troget hjärta mera eller mindre. Den arma kvinnan, sluten till hans bröst, är som en mossväxt, blommande på klippan 15 med bleka färger: blott med möda håller den obemärkta sig vid hällen fast, och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blev då mitt öde avgjort, och aftonsolen har gått ner däröver. 20 Men Fritiof kommer ej! De bleka stjärnor. en efter annan, slockna och försvinna, och med varenda utav dem, som släcks, går en förhoppning i mitt bröst till graven. Dock, varför också hoppas? Valhalls gudar 25 ej älska mig, jag har förtörnat dem. Den höge Balder, i vars skygd jag vistas, är förolämpad, ty en mänsklig kärlek är icke helig nog för gudars blickar; och jordens glädje får ej våga sig 30 inunder valven, där de allvarsamma, de höga makter ha sin boning fäst. —Och likafullt, vad är mitt fel, vi vredgas den fromme guden öfver jungfruns kärlek? Är han ej ren som Urdas blanka våg, 35 ej oskuldsfull som Geflons morgondrömmar? Den höga solen vänder icke bort från tvenne älskande sitt rena öga; och dagens änka, stjärnenatten, hör mitt i sin sorg med glädje deras eder. 40 Vad som är lovligt under himmelns valv, hur blev det brottsligt under tempelvalvet? Jag älskar Fritiof. Ack, så långt tillbaka, som jag kan minnas, har jag älskat honom; den känslan är ett årsbarn med mig själv; 45 jag vet ej, när hon börjat, kan ej ens den tanken fatta, att hon varit borta. Som frukten sätter sig omkring sin kärna och växer ut och rundar omkring henne i sommarsolens sken sitt klot av guld: 50 så har jag även vuxit ut och mognat omkring den kärnan, och mitt väsen är det yttre skalet endast av min kärlek. Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjärta jag trädde i din sal, och med ett troget 55 vill jag gå därifrån: jag tar det med mig utöver Bifrosts bro och ställer mig med all min kärlek fram för Valhalls gudar. Där skall han stå, en asason som de, och spegla sig i sköldarna och flyga 60 med lösta duvovingar genom blå, oändlig rymd uti Allfaders sköte, varfrån han kommit.—Varför rynkar du i morgongryningen din ljusa panna? I mina ådror flyter, som i dina, 65 den gamle Odens blod. Vad vill du, frände? Min kärlek kan jag icke offra dig, vill det ej ens; han är din himmel värdig. Men väl jag offra kan min levnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar 70 sin mantel från sig och är likafullt densamma, som hon var.—Det är beslutat! Det höga Valhall skall ej blygas för sin fränka: jag vill gå emot mitt öde, som hjälten går mot sitt.—Där kommer Fritiof. 75 Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi! Min vreda norna kommer jämte honom. Var stark, min själ!—Välkommen, sent omsider! Vårt öde är bestämt, det står att läsa uppå din panna. 80

Fritiof. Stå där icke även blodröda runor, talande om skymf och hån och landsflykt?

Ingeborg. Fritiof, sansa dig, berätta vad som hänt! Det värsta anar 85 jag länge sen, jag är beredd på allt.

Fritiof. Jag kom till tinget uppå ättehögen, och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld och svärd i handen, stodo Nordens män, den ena ringen innanför den andra, 90 upp emot toppen; men på domarstenen, mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge, den bleke blodman med de skumma blickar; och jämte honom, ett fullvuxet barn, satt Halvdan, tanklöst lekande med svärdet. 95 Då steg jag fram och talte: "Kriget står och slår på härsköld invid landets gränser; ditt rike, konung Helge, är i fara: giv mig din syster, och jag lånar dig min arm i striden, den kan bli dig nyttig. 100 Låt grollet vara glömt emellan oss! Ej gärna när jag det mot Ingborgs broder. Var billig, konung, rädda på en gång din gyllne krona och din systers hjärta! Här är min hand. Vid Asa-Tor, det är 105 den sista gång hon bjuds dig till försoning."— Då blev ett gny på tinget. Tusen svärd sitt bifall hamrade på tusen sköldar, och vapenklangen flög mot skyn, som glad drack fria männers bifall till det rätta. 110 "Giv honom Ingeborg, den smärta liljan, den skönaste, som växt i våra dalar; han är den bästa klingan i vårt land, giv honom Ingeborg!"—Min fosterfader, den gamle Hilding, med sitt silverskägg, 115 steg fram och höll ett tal, av vishet fullt, med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg; och Halvdan själv ifrån sitt kungasäte sig reste, bedjande med ord och blickar. Det var förgäves; varje bön var spilld, 120 liksom ett solsken, slösat bort på klippan, det lockar ingen växt från hennes hjärta; och konung Helges anlet blev sig likt: ett bleklagt nej på mänsklighetens böner. "Åt bondesonen—sade han föraktligt— 125 jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn syns mig ej passa för Valhalladottern. Har du ej, Fritiof, brutit Balders fred? Har du ej sett min syster i hans tempel, när dagen gömde sig för edert möte? 130 Ja eller nej!" Då skallade ett rop ur mannaringen: "Säg blott nej, säg nej! Vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig, du Torstens son, så god som kungasonen; säg nej, säg nej, och Ingeborg är din!"— 135 "Min levnads lycka hänger på ett ord —sad' jag—, men frukta ej för det, kung Helge! Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje, och ej till jordens. Jag har sett din syster, har talt med henne uti templets natt, 140 men Balders fred har jag ej därför brutit."— Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa flög tinget genom: de, som stodo närmast, sig drogo undan, liksom för en pestsjuk; och när jag såg mig om, den dumma vantron 145 förlamat varje tunga, kalkat vit var kind, nyss blossande av glad förhoppning. Då segrade kung Helge. Med en röst så hemsk, så dyster som den döda valans i Vegtamskvida, när hon sjöng för Oden 150 om åsars ofärd och om Helas seger, så hemskt han talte: "Landsflykt eller död jag kunde sätta, efter fädrens lagar, uppå ditt brott; men jag vill vara mild, som Balder är, vars helgedom du skymfat. 155 I Västerhavet ligger det en krans av öar, dem jarl Angantyr behärskar. Så länge Bele levde, jarlen gav vart år sin skatt; sen har den uteblivit. Drag öfver böljan hän och indriv skatten! 160 det är den bot, jag fordrar för din djärvhet. Det sägs—tillade han med nedrigt hån—, att Angantyr är hårdhänt, att han ruvar som draken Fafner på sitt guld, men vem står mot vår nye Sigurd Fafnesbane? 165 En mera manlig bragd försöke du än dåra jungfrur uti Balders hage! Till nästa sommar vänta vi dig här med all din ära, framför allt med skatten. Om icke, Fritiof, är du var mans niding 170 och för din livstid fridlös i vårt land."— Så var hans dom, och härmed löstes tinget.

Ingeborg. Och ditt beslut?

Fritiof. Har jag väl mer ett val? 175 Är ej min ära bunden vid hans fordran? Den skall jag lösa, om ock Angantyr förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder. I dag ännu far jag.

Ingeborg. Och lämnar mig?

Fritiof. Nej, icke lämnar dig, du följer med. 180

Ingeborg. Omöjligt!

Fritiof. Hör mig, hör mig, förrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha glömt, att Angantyr var vän utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke, en väldig övertalare, en skarp, har jag, han hänger vid min vänstra sida. Det kära guldet skickar jag till Helge, och därmed löser jag oss bägge från 190 den krönte hycklarns offerkniv för alltid. Men själva, sköna Ingborg, hissa vi Ellidas segel över okänd våg; hon gungar oss till någon vänlig strand, som skänker fristad åt en bil tog kärlek. 195 Vad är mig Norden, vad är mig ett folk, som bleknar för ett ord av sina diar och vill med fräcka händer gripa i mitt hjärtas helgedom, mitt väsens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel träl är bunden vid den torva, där han blef född, men jag vill vara fri, så fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hög och en av Beles få ännu rum om skeppsbord; det är allt 205 vad vi behöva utav fosterjorden. Du älskade, det finns en annan sol än den, som bleknar över dessa snöberg; det finns en himmel, skönare än här, och milda stjärnor med gudomlig glans 210 se ner därfrån i varma sommarnätter, i lagerlundar på ett troget par. Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i härnad och förtalte ofta vid brasans sken i långa vinterkvällar 215 om Greklands hav och öarna däri, de gröna lunder i den blanka böljan. Ett mäktigt släkte bodde fordom där och höga gudar uti marmortempel. Nu stå de övergifna, gräset frodas 220 å öde stigar, och en blomma växer ur runorna, som tala forntids vishet; och smärta pelarstammar grönska där, omlindade av Söderns rika rankor. Men runtomkring bär jorden av sig själv 225 en osådd skörd, vad människan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löven, och röda druvor hänga på var gren och svälla yppiga som dina läppar. Där, Ingeborg, där bygga vi i vågen 230 ett litet Norden, skönare än här; och med vår trogna kärlek fylla vi de lätta tempelvalven, fägna än med mänsklig lycka de förgätna gudar. När seglarn då med slappa dukar gungar 235 —ty stormen trivs ej där—förbi vår ö i aftonrodnans sken och blickar glad från rosenfärgad bölja upp mot stranden, då skall han skåda uppå templets tröskel den nya Freja—Afrodite, tror jag, 240 hon nämns i deras språk—och undra på de gula lockar, flygande i vinden, och ögon, ljusare än Söderns himmel. Och efter hand kring henne växer opp ett litet tempelsläkte utav alfer 245 med kinder, där du tror att Södern satt i Nordens drivor alla sina rosor.— Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står all jordisk lycka för två trogna hjärtan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon följer villigt med och bygger dem ett Vingolv redan här inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas än, tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet. Allt är berett, Ellida spänner redan 255 de mörka örnevingarna till flykt, och friska vindar visa vägen från, för evigt från den vantrofyllda stranden. Vi dröjer du?

Ingeborg. Jag kan ej följa dig. 270

Fritiof. Ej följa mig?

Ingeborg. Ack, Fritiof, du är lycklig! Du följer ingen, du går själv förut, som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja står och styr din fart 265 med stadig hand utöver vreda vågor. Hur annorlunda är det ej med mig! Mitt öde vilar uti andras händer, de släppa ej sitt rov, fastän det blöder; och offra sig och klaga och förtyna 270 i långsam sorg är kungadotterns frihet.

Fritiof. Är du ej fri, så snart du vill?—I högen din fader sitter.

Ingeborg. Helge är min fader, är i min faders ställe; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjäl sin lycka ej, hur nära ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig lös ifrån de band, varmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga väsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vågen stiger hon, med vågen faller, och seglarns köl går över henne fram och märker icke, att han skär dess stängel. Det är nu hennes öde; men likväl, 285 så länge roten hänger fast i sanden, har växten än sitt värde, lånar färgen av bleka syskonstjärnor ovanfrån, en stjärna själv uppå de blåa djupen. Men rycker hon sig lös, då driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den öde böljan. Förliden natt—den natten var förfärlig, jag väntade dig ständigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jämt förbi 295 mitt vakna öga, brinnande och tårlöst; och Balder själv, blodlöse guden, såg med blickar fulla utav hot uppå mig— förliden natt har jag betänkt mitt öde, och mitt beslut är fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det väl, att jag ej hört dig då med dina öar, diktade i molnen, där aftonrodnan ligger ständigt kring en enslig blomstervärld av frid och kärlek. 305 Vem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar, de länge tystade, stå upp igen och viska i mitt öra med en röst så välbekant, som vore det en systers, så öm, som vore det en älskares. 310 Jag hör er icke, nej, jag hör er icke, I lockande, I fordom kära stämmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern? Jag är för blek för rosorna däri, för färglöst är mitt sinne för dess glöd, 315 det skulle brännas av den heta solen, och längtansfullt mitt öga skulle se mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt, en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar. Min ädle Fritiof skall ej flykta från 320 det kära land han föddes att försvara, skall icke kasta bort sitt rykte för en sak så ringa som en flickas kärlek. Ett liv, där solen spinner, år från år, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett skönt men evigt enahanda är för kvinnan endast; men för mannens själ, och helst för din, blev livets stiltje tröttsam. Du trives bäst, där stormen tumlar kring på skummig gångare utöver djupen 330 och på din planka, uppå liv och död, du kämpa får med faran om din ära. Den sköna öknen, som du målar, bleve en grav för bragder, icke födda än, och med din sköld förrostades jämväl 335 ditt fria sinne. Så skall det ej vara! Ej skall jag stjäla bort min Fritiofs namn ur skaldens sånger, icke jag skall släcka min hjältes ära i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, låt oss vika för 340 de höga nornor, låt oss rädda ur vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära, vår levnads lycka kan ej räddas mer: vi måste skiljas.

Fritiof. Varför måste vi? 345 För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne!

Ingeborg. För det mitt värde räddas bör och ditt. Fritiof. På mannens kärlek vilar kvinnans värde.

Ingeborg. Ej länge älskar han den, han ej aktar.

Fritiof. Med lösa nycker vinns hans aktning ej. 350

Ingeborg. En ädel nyck är känslan av det rätta.

Fritiof. Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg. I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Fritiof. Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg. Vad som är rätt och ädelt, är nödvändigt. 355

Fritiof. Högt rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg. Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Fritiof. Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg. Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Fritiof. Välan, farväl, farväl, kung Helges syster! 360

Ingeborg. O Fritiof, Fritiof, skola så vi skiljas? Har du ej någon vänlig blick att ge åt barndomsvännen, ingen hand att räcka åt den olyckliga, du älskat förr? Tror du, jag står på rosor här och visar 365 min levnads lycka leende ifrån mig och sliter utan smärta ur mitt bröst ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen? Var icke du mitt hjärtas morgondröm? Var glädje, som jag kände, hette Fritiof, 370 och allt, vad livet stort och ädelt har, tog dina anletsdrag inför mitt öga. Fördunkla ej den bilden för mig, möt med hårdhet ej den svaga, när hon offrar, vad henne kärast var på jordens rund, 375 vad henne kärast blir i Valhalls salar! Det offret, Fritiof, är nog tungt ändå; ett ord till tröst det kunde väl förtjäna. Jag vet, du älskar mig, har vetat det, alltsen mitt väsen började att dagas, 380 och säkert följer dig din Ingborgs minne i många år ännu, varthelst du far. Men vapenklangen dövar sorgen dock, hon blåser bort uppå de vilda vågor och törs ej sätta sig på kämpens bänk, 385 vid dryckeshornet firande sin seger. Blott då och då, när uti nattens frid du mönstrar än en gång förflutna dagar, då skymtar fram bland dem en bleknad bild: du känner honom väl, han hälsar dig 390 från kära trakter, det är bilden av den bleka jungfrun uti Balders hage. Du må ej visa honom bort, fastän han blickar sorgligt, du må viska honom ett vänligt ord i örat: nattens vindar 395 på trogna vingar föra det till mig, en tröst likväl, jag har ej någon annan!— För mig är intet, som förströr min saknad; i allt, som omger mig, har hon en målsman. De höga tempelvalven tala blott 400 om dig, och gudens bild, som skulle hota, tar dina anletsdrag, när månen skiner. Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar i skum sin väg till längterskan på stranden. Ser jag åt lunden, där står mången stam 405 med Ingborgs runor ritade i barken. Nu växer barken ut, mitt namn förgås, och det betyder döden, säger sagan. Jag frågar dagen, var han såg dig sist, jag frågar natten, men de tiga still, 410 och havet självt, som bär dig, svarar på min fråga endast med en suck mot stranden. Med aftonrodnan skall jag skicka dig en hälsning, när hon släcks i dina vågor, och himmelns långskepp, molnen, skola ta 415 ombord en klagan från den övergivna. Så skall jag sitta i min jungfrubur, en svartklädd änka efter livets glädje, och sömma brutna liljor uti duken, tills en gång våren vävt sin duk och sömmar 420 den full med bättre liljor på min grav. Men tar jag harpan för att sjunga ut oändlig smärta uti djupa toner, då brister jag i gråt, som nu——

Fritiof. Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera! 425 Förlåt min vrede; det var blott min sorg, som för ett ögonblick tog vredens dräkt; den dräkten kan hon icke bära länge. Du är min goda norna, Ingeborg: vad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne. 430 Nödvändighetens vishet kan ej ha en bättre förespråkerska än dig, du sköna vala med de rosenläppar! Ja, jag vill vika för nödvändigheten, vill skiljas från dig men ej från mitt hopp; 435 jag tar det med mig över västervågor, jag tar det med mig intill gravens port. Med nästa vårdag är jag här igen; kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter. Då har jag löst mitt löfte, fyllt hans fordran, 440 försont jämväl det brott, man diktat på mig; och då begär jag, nej, jag fordrar dig på öppet ting emellan blanka vapen, ej utav Helge men av Nordens folk; det är din giftoman, du kungadotter! 445 Jag har ett ord att säga den, som vägrar. Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej, och tag, till minne av vår barndomskärlek, min armring bär, ett skönt vaulunderverk, med himlens under ritade i guldet 450 —det bästa undret är ett troget hjärta—. Hur skönt han passar till din vita arm, en lysmask lindad kring en liljestängel! Farväl, min brud, min älskade, farväl, om några måna'r är det annorlunda! 455

(Går.)

Ingeborg.

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen av sitt goda svärd på nornans bröst och säger: Du skall vika! Du arme Fritiof, nornan viker ej, hon går sin gång och ler åt Angurvadel. 460 Hur litet känner du min mörke broder! Ditt öppna hjältesinne fattar ej det dystra djupet utav hans och hatet, som glöder i hans avundsjuka barm. Sin systers hand ger han dig aldrig; förr 465 han ger sin krona, ger sitt liv till spillo och offrar mig åt gamle Oden eller åt gamle Ring, som nu han kämpar mot.— Varhelst jag ser, finns intet hopp för mig; dock är jag glad, det lever i ditt hjärta. 470 Jag vill behålla för mig själv min smärta, men alla goda gudar följe dig! Här på din armring dock sig räkna låter var särskild månad av en långsam sorg; två, fyra, sex, då kan du vara åter 475 men finner icke mer din Ingeborg.

IX.

INGEBORGS KLAGAN.

Nu är det höst, 1 stormande häver sig havets bröst. Ack, men hur gärna jag sute ändå där ute!

Länge jag såg 2 seglet i väster, det flög på sin våg. Ack, det är lyckligt, får följa Fritiof på bölja.

Bölja, du blå, 3 sväll ej så högt det går fort nog ändå. Lysen, I stjärnor, och sägen seglaren vägen!

När det blir vår, 4 kommer han hem, men den älskade går ej till hans möte i salen, icke i dalen;

ligger i mull, 5 bleknad och kall för sin kärleks skull, eller hon klagar och blöder, offrad av bröder.—

Falk som han glömt! 6 Du skall bli min, jag vill älska dig ömt. Själv vill jag mata för ägarn vingade jägarn.

Här på hans hand 7 virkar jag in dig i dukens rand, vingar av silver och rika guldklor tillika.

Falkvingar tog 8 Freja en gång och kring rymderna drog, sökte i norr och i söder älskade Öder.

Länte du ock 9 vingarna ut, du ej bure mig dock. Döden allena mig bringar gudarnas vingar.

Jägare skön, 10 sitt på min skuldra och blicka åt sjön! Ack, hur vi längte och blicke, kommer han icke.

När jag är död, 11 kommer han säkert; minns då, vad jag bjöd: hälsa och hälsa du åter Fritiof, som gråter!

X.

FRITIOF PÅ HAVET.

Men på stranden stod 1 kung Helge och kvad med förbittrat mod, och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen, dundret går kring öde rum, och i djupet kokar vågen, och dess yta höljs med skum. Blixtarna i molnen draga här och där en blodig rand, alla havets fåglar jaga skrikande emot sin strand.

"Hårt blir vädret, bröder! Stormens vingar hör jag flaxande i fjärran, men vi blekna ej. Sitt du lugn i lunden, tänk på mig och längta, skön i dina tårar, sköna Ingeborg!"

Mot Ellidas stam 2 drog ett trollpar till fejd. Det var vindkall Ham, det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar, och den vilde doppar dem än i djupet, än han svingar virvlande mot gudars hem. Alla fasans makter skrida, ridande på vågens topp, ur den skummiga, den vida, bottenlösa graven opp.

"Skönare var färden uti månens skimmer över spegelvågor hän mot Balders lund. Varmare, än här är, var vid Ingborgs hjärta, vitare än havsskum svällde hennes barm."

Nu Solundar-ö 3 står ur våg, som går vit, där är stillare sjö, där är hamn, styr dit!

Men förvågen viking rädes ej så lätt på trofast ek, står vid styret själv och glades åt de vilda vindars lek. Hårdare han seglen fäster, skarpare han vågen skär. Rakt i väster, rakt i väster skall det gå, vart böljan bär.

"Lyster mig att kämpa än en stund mot stormen. Storm och nordbo trivas väl ihop pä sjön. Ingborg skulle blygas, om dess havsörn flöge rädd, med slappa vingar, för en il i land."

Men nu växer våg, 4 nu fördjupas gõl, och det viner i tåg, och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida, tumlande nu med, nu mot, gudatimrade Ellida trotsar ännu deras hot. Som ett stjärnskott uti kvällen, skjuter hon sin fart i fröjd, hoppar, som en bock på fjällen, över avgrund, över höjd.

"Bättre var att kyssa brud i Balders hage än stå här och smaka saltskum, som yr opp. Bättre var att famna kungadotterns midja än stå här och gripa roderstången om."

Men oändlig köld 5 snöar skyn utur, och på däck och på sköld smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar kan du icke se för natt, där är mörkt som i den kammar, där den döde bliver satt. Oförsonlig våg, förtrollad, vill dra seglaren i krav; vitgrå, som med aska sållad, gapar en oändlig grav.

"Blåa bolstrar bäddar Ran i djupet åt oss, men mig bida dina bolstrar, Ingeborg! Goda drängar lyfta årorna Ellidas, gudar byggde kölen, bär oss än en stund."

Över styrbord gick 6 nu en sjö med fart, i ett ögonblick, spolas däcket klart.

Då från armen Fritiof drager lödig guldring, tre mark tung, blank som sol i morgondager, var en skänk av Bele kung. Hugger så i stycken ringen, konstfullt utav dvärgar gjord, delar den och glömmer ingen utav sina män ombord.

"Guld är gott att hava uppå giljarfärden, tomhänt träde ingen ner till sjöblå Ran. Kall är hon att kyssa, flyktig till att famna, men vi fästa havsbrud med det brända guld."

Med förnyat hot 7 faller stormen på, och då brister skot, och då springer rå.

Och mot skeppet, halvt begravet, vågorna till äntring gå. Hur man också öser, havet öser man ej ut ändå. Fritiof själv kan ej sig dölja, att han döden har ombord. Högre dock än storm och bölja ryter än hans härskarord.

"Björn, kom hit till roder, grip det starkt med björnram! Sådant väder sända Valhalls makter ej. Trolldom är å färde: Helge niding kvad den säkert över vågen, jag vill upp och se."

Som en mård han flög 8 uti masten opp, och där satt han hög och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida havsval, lik en lossnad ö, och två leda havstroll rida på hans rygg i skummig sjö. Hejd, med pälsen snöad neder, skepna'n lik den vita björn, Ham med vingar, dem han breder viftande som stormens örn.

"Nu, Ellida, gäller visa, om du gömmer hjältemod i järnfast, buktig barm av ek. Lyssna till min stämma: är du gudars dotter, upp, med kopparkölen stånga trollad val!"

Och Ellida hör 9 på sin herres röst, med ett språng hon kör emot valens bröst.

Och en blodig stråle ryker utur såret upp mot sky; genomborrat vilddjur dyker vrålande til djupets dy. På en gång två lansar springa, slungade av hjältearm, mitt i luden isbjörns bringa, mitt i becksvart stormörns barm.

"Bra, Ellida, träffat! Ej så hastigt, tror jag, dyker Helges drakskepp upp ur blodig dy. Hejd och Ham ej heller hålla sjön nu längre: bittert är att bita i det blåa stål."

Och nu stormen flyr 10 på en gång från sjön, blott en svallvåg styr mot den nära ön.

Och på en gång solen träder som en konung i sin sal, återlivar allt och gläder skepp och bölja, berg och dal. Hennes sista strålar kröna klippans topp och dunkel lund, alla känna nu de gröna stränderna av Efjesund.

"Stego Ingborgs böner, bleka mör, mot Valhall, böjde liljevita knän på gudars guld. Tår i ljusblå ögon, suck ur svandunsbarmar rörde asars hjärtan. Låt oss tacka dem!"

Men Ellidas stam, 11 utav valen stött, går i marvad fram, är av färden trött.

Tröttare ändå av färden äro alla Fritiofs män, knappast, stödda emot svärden, hålla de sig uppe än. Björn på väldig skuldra drager fyra utav dem i land, Fritiof ensam åtta tager, sätter dem kring brasans brand.

"Blygens ej, I bleka! Våg är väldig viking; det är hårt att kämpa emot havets mör. Se, där kommer mjödhorn vandrande på guldfot, värmer frusna lemmar. Skål för Ingeborg!"

XI.

FRITIOF HOS ANGANTYR.

Nu är att säga, huru 1 jarl Angantyr satt än uti sin sal av furu och drack med sina män. Han var så glad i hågen, såg ut åt blånad ban, där solen sjöng i vågen allt som en gyllne svan.

Vid fönstret gamle Halvar 2 stod utanför på vakt. Han vaktade med allvar, gav ock på mjödet akt. En sed den gamle hade: han jämt i botten drack, och intet ord han sade, blott hornet in han stack.

Nu slängde han det vida 3 i salen in och kvad: "Skepp ser jag böljan rida, den färden är ej glad. Män ser jag döden nära; nu lägga de i land, och tvenne jättar bära de bleknade på strand."—

Utöver böljans spegel 4 från salen jarl såg ned. "Det är Ellidas segel och Fritiof, tror jag, med. På gången och på pannan känns Torstens son igen. Så blickar ingen annan i Nordens land som den."

Från dryckesbord helt modig 5 sprang Atle viking då, svartskäggig bärsärk, blodig och grym att se uppå. "Nu", skrek han, "vill jag pröva, vad ryktet ment därmed, att Fritiof svärd kan döva och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo 6 hans bistra kämpar tolv, på förhand luften stungo och svängde svärd och kolv. De stormade mot stranden, där tröttat drakskepp stod, och Fritiof satt å sanden och talte kraft och mod.

"Lätt kunde jag dig fälla," 7

skrek Atle med stort gny, "vill i ditt val dock ställa att kämpa eller fly. Men blott om fred du beder, fastän en kämpe hård, jag som en vän dig leder allt upp till jarlens gård."

"Väl är jag trött av färden", 8 genmälte Fritiof vred, "dock må vi pröva svärden, förrän jag tigger fred." Då såg man stålen ljunga i solbrun kämpehand, på Angurvadels tunga var runa stod i brand.

Nu skiftas svärdshugg dryga, 9 och dråpslag hagla nu, och bägges sköldar flyga på samma gång itu. De kämpar utan tadel stå dock i kretsen fast. Men skarpt bet Angurvadel, och Atles klinga brast.

"Mot svärdlös man jag svänger", 10 sad' Fritiof, "ej mitt svärd, men lyster det dig länger, vi pröva annan färd." Likt vågor då om hösten de bägge storma an, och stålbeklädda brösten slå tätt emot varann.

De brottades som björnar 11 uppå sitt fjäll av snö, de spände hop som örnar utöver vredgad sjö. Rotfästad klippa hölle väl knappast ut att stå, och lummig järnek fölle för mindre tag än så.

Från pannan svetten lackar, 12 och bröstet häves kallt, och buskar, sten och backar uppsparkas överallt. Med bävan slutet bida stålklädda män å strand; det brottandet var vida berömt i Nordens land.

Till slut dock Fritiof fällde 13 sin fiende till jord, han knät mot bröstet ställde och talte vredens ord: "Blott jag mitt svärd nu hade, du svarte bärsärksskägg, jag genom livet lade på dig den vassa egg."

"Det skall ej hinder bringa", 14 sad' Atle, stolt i håg. "Gå du och tag din klinga, jag ligger som jag låg. Den ena som den andra skall en gång Valhall se: i dag må jag väl vandra, i morgon du kanske."

Ej länge Fritiof dröjde, 15 den lek han sluta vill, han Angurvadel höjde, men Atle låg dock still. Det rörde hjältens sinne,sin vrede då han band, höll midt i hugget inne och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med iver 16 och hov sin vita stav: "För edert slagsmål bliver här ingen glädje av. På bord stå silverfaten och ryka länge sen, för er skull kallnar maten, och törsten gör mig men."

Försonta trädde båda 17 nu inom salens dörr, där mycket var att skåda, som Fritiof ej sett förr. Grovhyvlad planka kläder ej nakna väggar där men dyrbart gyllenläder med blommor och med bär.

Ej mitt på golvet glöder 18 den muntra brasans sken, men emot vägg sig stöder kamin av marmorsten. Ej rök i sal sig lade, ej sågs där sotad ås, glasrutor fönstren hade, och dörren hade lås.

Där sträcka silverstakar 19 ut armarna med ljus, men intet stickbloss sprakar att lysa kämpens rus. Helstekt, med späckad bringa, står hjort på bordets rund, med guldhov lyft att springa och löv i hornens lund.

Bak kämpens stol en tärna 20 står med sin liljehy och blickar som en stjärna bakom en stormig sky. Där flyga lockar bruna, där stråla ögon blå, och som en ros i runa så glöda läppar små.

Men hög å silverstolen 21 satt jarlen i sin prakt; hans hjälm var blank som solen och pansar't guldbelagt. Med stjärnor översållad var manteln rik och fin, och purpurbrämen fållad med fläcklös hermelin. Tre steg han gick från bordet, 22 bjöd handen åt sin gäst och vänligt tog till ordet: "Kom hit och sitt mig näst! Rätt månget horn jag tömde med Torsten Vikingsson; hans son, den vittberömde, ej sitte fjärran från!"

Då sågs han bägarn råga 23 med vin från Sikelö; det gnistrade som låga, det skummade som sjö: "Välkommen gäst här inne, du son utav min vän! Jag dricker Torstens minne, Jag själv och mina män". En skald från Morvens kullar 24 då prövar harpans gång. I välska toner rullar hans dystra hjältesång. Men i norräna tunga en ann på fädrens vis hörs Torstens bragder sjunga, och han tog sångens pris.

Nu mycket jarlen sporde 25 om fränderna i Nord, och Fritiof redogjorde för allt med vittra ord. Ej någon kunde klaga på vald uti hans dom, han talte lugnt som Saga i minnets helgedom.