FRÅN VARGTIDER OCH
VALLPOJKSÅR

EN SAMLING MINNEN FRÅN FORNA
DAGARS ÖSTRA NYLAND

AF
JOSEFINA BENGTS

HELSINGFORS 1915
SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORS 1915
FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET

Ur minnesgoda åldringars hågkomster har jag samlat dessa spridda drag från en förgången tid. De synas mig kunna fördjupa vår kunskap om förhållanden, tänkesätt och personligheter i de östnyländska svenskbygderna i förflutna dagar. Snart gå de gamla med sina rika minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat från glömskan rädda något af det de förtäljt i min hemstuga under stilla vinterkvällar, och med ett tack till de gamla sänder jag deras berättelser ut till nya tiders barn.

Pernå i november 1915.

J. B.

INNEHÅLL:

I.

Från vargtider och vallpojksår.

Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha mat och dricka.

En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större heder tillvann han sig i kamraternas krets.

„Hvad vet du, som inte har gått vall“ är ett gammalt ordspråk, som lefver än.

Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för vargen.

Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.

Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke — där var ju munnar hemma tillräckligt ändå — och jag lyckades skaffa mig ett af de bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp, som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där, och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten, strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg — alldeles som nu, när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar råg i kvartalet från kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar, som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste vi pojkar alltid fram till hjälp.

Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp, men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga, hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.

Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De satt oss liksom i blodet. „Och akta dig för vargen“ var det man fick lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes. Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad gjorde han för nytta i skogen, en sådan?

Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka. Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en skam för yrket.

Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn, som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det, för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen blef så rädd — — att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det sant, det där!

Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort — om det så bara var en kalf — det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke — vi andra voro redan kaptener — bjöd en brödbit åt vargen, som han förut inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; — Jecko se, Jecko se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!

Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt:

Sölipipon, sölipipon, syster min!

Bockahorni, bockahorni, broder menn!

Langhorni kör me opp i skojin.

Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.

Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna, utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke, andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.

Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun, argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till ängen. Det var bara en varg, men hur han skulle redt sig med flere hade varit rätt roligt att se.

På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden. Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna — de mindre hundarna åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville, lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i mörkret med vår hund som byte.

Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.

Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.

Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö. Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.

Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och skrek för att skrämma den.

Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.

En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka, och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken, hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.

Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor. En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.

En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades. Då svor gubbarna och menade:

— Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!

Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med, som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar. Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var dåliga.

Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den andra nejden; man dref då vargen längre fram — eller tillbaka till oss igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen, som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället för att söka en stekt höna.

Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta om den, så att den jämt pep och skrek — alla vet ju, som handskats med grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.

Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och blefvo skjutna från släden.

Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm, där alltid vargar grasserade.

Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det isades i kroppen på en.

Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den månljusa natten kunde se.

Gå dit då med ett par flintlås!

Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte hålla grisen tyst.

Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången, som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma, hvad vi skulle gjort för en marknad då!

Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang som för lifvet.

Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss. Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken.

Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler.

Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man inte vargar mer.

Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det synas människorna.

Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens vargar i buren.

Hågkomster från brännantiden.

I.
I loflig tid.

Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.

— Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför väggarna där. Det är en annan historia.

Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och herrgårdsherrns inkomstkälla.

I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni det, och har ni det?

Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock — den tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det stockar som höll att ta i — kostade ej mycket. Skogen var alls ingen inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio. För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan var tiden.

Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på brännvinsprisen.

Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet, då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till skogarna för att där bränna olofvandes.

Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i brännvin.

I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt, ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller brännvinspannan.

I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och två om våren.

Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader, sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på mantalet — tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog kronomakten för, att mantal och panna stämde.

Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta timmen.

Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.

Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten, vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det var termometern.

När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i skjulan och jäste, och då ropades:

Hå, hå, hå, hej!

Håhoj, håhoj!

Kannan af kappen och smakanmån till.

Håhoj!

Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid varmt och godt.

När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under, och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så fick man tio och femton kopek — det var ännu kopekräkning den tiden — eller förtio och sextio penni mindre för kannan.

På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig. Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var tomt.

Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade, kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för vårt nöjes skull och till högtidsbruk.

Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man vid klarandet ha den i ögonen.

När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan, höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.

Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid klarandet aderton och nitton och någongång — men då skulle det riktigt lyckas väl — tjugu kannor klart.

På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så länge brännanlofvet varade.

Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.

Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.

Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn — och det märktes bra i den ljusa vårnatten — så förstod de, att det var fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.

Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till följande dag.

Men då var det stopp.

Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten — tills nästa lof kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika meningar i den där saken.

Länsman hade en gång försummat sig — eller om han hade glömt — att komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod utan kronans märke i ett par veckor.

Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk. Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring, som skulle vittnat om bränning.

Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de passade, sade han.

Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom.

— Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir.

Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där.

Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan.

— De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i går.

— Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka. Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper, som jag fick. Och så förseglade han pannan.

Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig, som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don.

Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare för det, om man inte fick varan såld.

Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta.

Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick en rubel och en rubel och tio kopek för kannan — det är det högsta pris, som jag har fått för mitt brännvin — så slog det sig till pengar.

Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till städslanpengar och för antidsbehof.

Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man skulle också förstå att svänga sig.

Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den tiden.

Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda, såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet tog slut, rustade man i hast till en ny bränning — i lönndom förstås — och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof och förbud.

II.
I den olofliga.

Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle förslå för årets många behof.

Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin utan lof och mindre — ja, alls ingen — att göra det med lof och tillstånd.

Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara snokarn var i farten.

Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det lätt bli både beslag och plikt på köpet.

Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet, tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för pannan och af ris en koja kring eldstaden.

Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter. Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den lofliga brännantiden.

Men ögon och öron det skulle man ha’ både fram och bak.

Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.

Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga yrke att stjäla.

En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.

På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg började springa efter Skutten genom bysk och moras.

Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.

Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:

— Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me’ yxen i hufvu’!

Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den till dess rätta plats igen i skogen.

Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan. Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och själfva brygden, som gick förlorad — hvilket var skada nog för en fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan rinnande panna pliktade man sextio mark.

Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.

Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta allt vind för våg och sprang i onödan.

Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.

Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.

En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren, och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.

En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i kärran och tog henne med sig till byn.

Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk. Där låg hon tyst och stilla.

Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon var.

Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med fiskaln.

Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste få ett svar och sade:

— Jag ä en sköka från höjden!

Så var det täppt igen.

Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst att bråka med henne. Han sade:

— Stå nu där du står!

Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.

Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.

Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar, panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till Vattukärret, och just då vi for med sista lasset — det började då redan skymma — hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick han äta där fatet stått.

En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert och lofvande ut.

Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.

När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.

Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.

Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och försumma sig med ett par grindar.

Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.

När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:

— Spring nu.

Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.

Jag slog hatten af pannan — och det fortare än jag nu talar om det — tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och sprang. Pipen måste jag lämna.

I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och jag hörde en röst som ropade:

— Si, hur tusan han far!

Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.

Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut, karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten. Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.

Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag gick efter honom till Nygrannas.

Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.

Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod, och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den — fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med detsamma min pipa från kärran.

Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.

Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.

Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla fall, ty jag var med.

Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle senare på dagen gifvas åt kräken.

Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt skynda hem förut och rädda dranktunnan.

Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte:

— De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu.

Och det gick som far tänkt.

Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning. Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att komma öfver.

Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till granngårdarna.

Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det.

Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet.

Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss.

Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och förvånadt på fiskaln:

— Håkon tunna?

— Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!

— Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.

Fiskaln hoppade af ilska.

— Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan där?

— Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.

En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med sitt arbete.

Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den svarta bässen i famnen.

Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.

— Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.

— Hvar ä husbonden och värdinnan?

— Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton.

— Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den finns, eller får du af den här!

Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på stöfvelskaftet.

Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst, hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på bässen och sade mellan snoppningarna:

— Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.

— Hvem är du då? frågade fiskaln.

— Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på fiskalns samvete.

Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i stugan.

— Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan.

När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i golfvet och skrek till:

— Jäfla käringfan!

Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen, och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld, och så for han.

Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen. Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom hem från stan.

Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter skulle taga våra pengar ifrån.

Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.

Vi småskrattade och såg på hvarandra.

Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!

Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och alla sinnen.

Men vi fortfor att bränna.

Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen fick man då också bestyra om i lönndom.

Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre mot bönderna.

En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i rädsla.

Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han bådade upp dem.

Men då kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf vi dem ett halfkvarter då och då.

Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan för den nya tiden, som bröt in.

— Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.

— Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag van vid den som är, och tycker, att den är god också — kanske bättre.

Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.

Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?

Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi det.

Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och slarfvar — alldeles som det är med människorna nu — fastän de då plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick snart från gård och grund.

Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.

Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna af ålder begifna.

Hvad tiden har förändrats!

Då hade vi brännvin att föra till stan.

Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.

Och snart är den väl endast ett minne blott.

„Durkmarsch.“

Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.

Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.

Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti, blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga. Kronan skulle ha sitt.

Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.

Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få nummerbandet om armen på oss.

Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för kanonerna.

För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet. Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar. Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat oss själfva och våra hästar till snus.

Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar, så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart något var i olag — och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.

När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna. Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi alla skulle stanna.

Vi stannade alle man och gick dit för att se.

När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå först.

Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och ryska.

— Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch.

Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände vi om hästarna.

Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och skrek:

— Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en tunna och matade genom sprundet!

Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi kom till Skyttarbrinken vid Illby.

Men så blef det ett helvetes hospodi igen.

Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet hus och var förspänd med tre hästar.

Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt babelstorn.

Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.

— Ptro nu, Isak! ropade vi.

Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.

— Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.

Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den luta.

— Ptro, ptro, Brunte — — schå, schå, sade Isak.

Men vi såg, att det ej hjälpte med „ptro“ eller „schå“ mera.

Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en sammanstötning.

Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som gick i kras.

Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu träaxlar under sina trossvagnar.

Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna. Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare, och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme, började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens upplyftande.

När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där fick äfven vi spänna ur trossen.

Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten, och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar och en till sitt.

Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall. Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.

Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.

Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när vi såg på våra tröttkörda hästar.

Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut oriktigheten.

Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna att taga i ett lass.

— Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.

Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.

Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass för en häst endast trettiotre pund.

Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit för att låna en våg.

Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag etthundra och fem pund.

Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade jag af och lät bli liggande.

Detta förargade ryssarna — ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu, hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida, och länsman stod med lagen i fickan.

Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.

En annan gång äfvenledes midt i antiden — vi skulle ändå bärga kornet samma dag — kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.

Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti, brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig, och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet och en stund i det andra.

Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på ryska, samt visade bortåt — långt — långt —. Jag trodde mig förstå och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen därhemma brister i nacken, tänkte jag.

Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle komma i vidlyftigheter — kanske på fästning — och att man inte skall stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.

De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och bärgade kornet.

Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.

En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.

Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till Borgå.

Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick det egna arbetet stå stilla.

När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:

— Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en kronoskjuts. Det var i svenska tiden.

Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den. Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:

— Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?

Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt mina krafter räckte.

Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med i många sådana skjutsar — både när de hette kronoskjutsar och sedan, när de började kalla dem durkmarsch.

Hållkarlar.

Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt minne.

Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid resor och landsvägsfärder var vi vana.

Men det var det, som gjorde hålld’n så ytterst förtretlig, att man så ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid hålld’n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och brofogden skulle vi bönder stå på tå.

Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora elakhet.

En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte. Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där. Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.

— Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.

— Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.