JOSEPH BONAPARTE.
År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte, med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne, Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin diktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna, och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det är hans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en god kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och mycket älskvärd.
Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom. Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan. Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.
Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari 1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel, som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle Jérôme.
Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen. Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i grunden godmodiga och vänsälla natur.
Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande till benen — något som för övrigt även var fallet med den tredje brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla, kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar, var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.
Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på 1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.
När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare. Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till, och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns ståthållare.
I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph, som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag, i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792 till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en kommentar till den franska konstitutionen av 1791.
Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen, torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.
Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom. Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma anseende på Corsika som förr.
Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag, som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika. Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793 familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de landstiga i Marseille.
Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha vi nu kommit hit."
Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken efter hans död hittats i reda pengar — under madrassen i hans säng. De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön, och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000 livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern, bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön av 6,000 livres om året samt fri bostad.
Emellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille med sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen köpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den lägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade misstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig, en annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med revolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som från släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna trädde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet funnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap genom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre dottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14 år gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars hand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och bröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1 augusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods. Det har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de nygifta på deras bröllopsdag — en bröllopsgåva som de utan tvivel till fullo uppskattade.
Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år, såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra. Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende, och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst — detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och hans unga maka huvudet.
I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte — det berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée — sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka — han erhållit svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000 livres!
Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man visste att han ej var någon politiker eller partiman.
Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph även med affärer — tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser mellan handelshus i Marseille och Genua.
Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua. Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk konsul i Italien — eller i nödfall i något annat land, Spanien eller Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den 1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över vilka han själv var förvånad.
Till kommissionen för utrikes ärenden.
Joseph Bonaparte anhåller hos er om en plats såsom konsul i någon av Italiens hamnar.
Han är 30 år gammal.
Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt. Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och dess politiska ställning.
Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal i sin kommun.
President i sitt distrikt.
Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.
Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
hans meriter.
Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.
Buonaparte.
Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han skulle komma tillbaka innan han sett tiden an — "en attendant", skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison particulière et vis chez toi".
Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade, fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål. Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april, sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.
Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens. Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.
I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära, slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott. Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom, och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne Joséphine överlägset och taktlöst.
I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen. I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika, som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!
Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av 60,000 livres.
I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag. Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick förbrödrades och närmade sig varandra.
Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje, och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för republiken.
Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv. Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet? Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga, han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans familjepolitik.
Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline. Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september. Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den 28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för påven.
Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något. Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade italienska såsom en infödd.
Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och missnöjda element som funnos i Rom — här fanns redan ett parti som arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.
Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.
Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha, likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.
Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion han erhållit — sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja, så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde proklameras från den capitolinska kullen.
Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och tog ej något initiativ.
I början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i ett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée. I detta hem funnos inga barn, först mycket senare — åren 1801 och 1802 — föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons gillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid så gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition till Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna förvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i Josephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han begynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat sig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte för 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell, uppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå för 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen utanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit giljotinerad under revolutionen.
Det var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var borta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då kommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska expeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och under våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen vid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten om hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick till mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och varierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden led började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande från denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van att räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa. Så småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om Napoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde, hon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och visade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde misstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon väl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt: Barras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa ledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle inträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade nu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos ännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av spänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall komma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan bliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det som varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så gott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal, förhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med kraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu öppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller omedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken ställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar? Det är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man tänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under Napoleons frånvaro en roman med titeln "Moïna eller bondflickan från Saint-Denis", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse, vilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje sida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och ämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa krigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan kunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman, högt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat tecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man finna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée Clary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen endast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man minnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under beskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom Napoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst Bonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en framstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte blev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid, blev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för tillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där han kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande kåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller deputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt. Han hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på ägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var naturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom hägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och i sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall denne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga syskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa dagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära umgängesvänner.
Redan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla häpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från kampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte landstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur än alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de läto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande — för Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom som segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och — familjen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han till Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde på Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att förbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom sina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.
Josephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda håvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État. Dessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog han del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna, och kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i Lunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets införande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan England och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom till president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten därstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs ärelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till Italien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från Paris. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris, Hôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört general Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som — om med rätta eller — ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad som är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare, och allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få sina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla adelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för. Och nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat om för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av allt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare än deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på Mortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av ministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och konstnärer — Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph aldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog emot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska element, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de befattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han förde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat den, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att han ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post, så var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran att avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan att erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra anspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone hans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls höra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och ännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga post. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom till häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under ett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på Napoleon en bläckflaska som han höll i handen.
För Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket mera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël, Benjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för vilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas, bearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen en klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när den tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare, vägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På inga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person som i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent och samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för sin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade äntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror Louis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom till arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå det mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första gången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var det en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro denna gång tillintetgjorda.
I gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph med höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av hederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående och lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några hundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten. Men det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han önskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje bl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon hade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon förklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och icke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden sedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad för eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn och de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med Josephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt eftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare då denne var borta.
Napoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från Paris. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i det han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för ett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle bli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya militära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös än de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och blivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen heder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i Paris, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av blodet, en grand-électeur och förmögen man — Joseph lyfte nämligen utom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom grand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin egenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade befallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på vägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg. Överallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor ståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut penningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög militär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han hade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets elementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad denne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph emedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger, hade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. "Prinsen kan visserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv behagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges för befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid en revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne utan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått reda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att jag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den som befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig tillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom veta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så långt att han kan kommendera en armé."
Joseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar tycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris den kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom den vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann sig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att uppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som var kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den bröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att ej låta kröna Joséphine — detta främst på grund av att Julie liksom också Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att bära Joséphines släp under ceremonien — men försoning kom snart åter till stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse, ty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste dock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet som ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph i sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste tillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet åt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera, statsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv tillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och begagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt giva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad med vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap med preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man visste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med Österrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.
Då Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt honom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv bemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett halvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.
När därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en engelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att denna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805, på årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare över trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn efter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod det egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att ej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung över Neapel.
Joseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till sin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet. Drottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit sig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några orter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu motstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda, Napoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph kunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje italienska stat som han hade underkuvat: "Min bror går i spetsen för eder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt här, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert."
Den 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad och hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation, denna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i stadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter upptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade också sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär huvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att medels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld, rofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från första stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i hans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han som i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom framträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk ombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för att vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev han en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen, sammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt och noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig franskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och när Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till konung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville säga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade honom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans fåfänga — om intet annat — drev honom att söka förvärva folkets kärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till Calabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung av Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med särskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning, och invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.
Joseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom något självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora proportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig sällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon varnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på de vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav Joseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet. Joseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja för att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner, massornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas rövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder: konfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner utanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga engelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska föreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som ögonblickligen skulle göra honom impopulär — han var väl ingen barbar heller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt att frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade sin konung!
Joseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud, oberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att göra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg att en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle kunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona plötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på italienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var — liksom även de övriga syskonens — en helt annan än Napoleons, de ville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken, som blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om de skulle kunna bibehållas.
Hela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans familjesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet för styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya länder trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa genom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och därmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter det mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska condottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den äldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades, att denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen familjs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans välde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten hos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika glädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring det gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som han överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken ville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin väldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo därigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till att undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det säkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons syskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de produkter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av revolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld — tvärtom funno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende av både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra sina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under några förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och behålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock män med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade resurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder, örnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i längden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot uppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter. Dessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att Bonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva uppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och sålunda trädde i opposition mot Napoleon.
Medan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära proklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna detsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket efter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri, samt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt utbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till hans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres raskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret och avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän, fostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle konung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot de upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning och upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades, underhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att fransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien. Av dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge Sicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i Rom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade honom från komplett fiasko.
Det är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i hans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde skulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona. Nu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom ännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade dock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på denna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och folkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var dem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon störtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste — och det mest ödesdigra!
Spanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under sju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter utan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och hans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i tusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt i vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade spanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde. Huru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan kunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i det gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor. När Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till konung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt av en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan och gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara tvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och intet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket överhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde honom.
Under skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli 1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror utbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner och utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd och omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien. Efter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva ställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han det hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare kunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike och återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till hjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades man — mycket mot hans egen vilja — återinstallera Joseph i Madrid. Men här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler styrde och ställde som de ville utan att taga några order från suveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna gjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i de nordliga provinserna.
Det är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om tillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande kronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som han var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det i början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att här införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna att fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon — särskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en hänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida vidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han skilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även från Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den ena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen, proklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda kommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på folkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna stora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det anstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm velat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.
Av vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår med tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste omgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige mannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det napoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i sin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den sådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden skördade han blott hat.
När Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades till firande av den betydelsefulla familje — för att att ej säga världshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt, utan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den förtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det fruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände överhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor, och den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd till chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge eftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons generaler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren och skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå vems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma svårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid betydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort för att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick det allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade Marmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade vägen till Madrid, och Joseph flydde åter — denna gång till Valencia — och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig under de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han visserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av följande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna efter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne själv redan spelet om Spanien förlorat — den samtidigt givna ordern om att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna röjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och ställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en god reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje dag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande ha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades också få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med klagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde vid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph förstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän och spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin personliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.
Under prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor skarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och självkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som krönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla sina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt för gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer konsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej att hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet till en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla sig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge Sicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras, Gibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av Österrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg, Tyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva sig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade av sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid besökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken tyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom: främling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den gamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara en stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär, och noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte brodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när Joseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem med hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var emellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk av sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från Spanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man, Jourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa tvenne män voro tillsammans "Jourdan inbillar Joseph att han är ett militäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme d'esprit". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska problemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall från början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot Napoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket ej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej mannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade behövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen personlighet — Napoleon själv! Joseph var varken fransman eller infödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt goda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.
Första tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige broder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne ha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det nödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade exkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom. Napoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare än att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren finna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog mera för honom än för hans syskon.
Joseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins med alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga värdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När Napoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph till högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid regentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.
Så fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt eftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre än någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var nu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett tillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att koncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de allierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens olika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med Napoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han dit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de olika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning med Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och strax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande fart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla sina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: "säg Louis att han reser till södern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon beger sig till de sina i Marseille" o.s.v. Men ingen lystrar mera till hans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen, Joséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med sin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike och söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter ensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för rikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer han ingen.
Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.
Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike. Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion, gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815 med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade, att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi, var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!
Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa, köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin enorma korrespondens och skriva sina memoarer — viktiga dokument till denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar — även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika — hit till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare, år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.
På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.
När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt — Örnungen — tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa. Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död, uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering. Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England, ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten av trötthet och sjukdom — han var då redan 72 år — och efter att ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen att återvända till Londons dimmor, som för honom — corsikanen — voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med sin hustru och sin dotter Zénaïde — den yngre, Charlotte, var sedan två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.
Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven, blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.
Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien — — svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens ära stod i sin högsta glans — när påven Pius VII satte kejsarkronan på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre père nous voyait!"