LUCIEN BONAPARTE.
Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse, sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.
Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom. I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre, svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år äldre brodern lades redan nu.
I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna; sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.
Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig, viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens — det var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född opportunist — och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16 års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione", emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag. Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden, att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig, frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.
Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio, där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket, kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i de nybildade klubbarna i Paris.
Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro, som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade, kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati för England, stötte honom och hans bröder för huvudet — "vi voro fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi. Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte, kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.
Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest, vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas, att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han, när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår — men honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid och eftervärld!
I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka, Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd, hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794. Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina barn och deras mor.
Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina planer därvidlag — han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap, om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili och Lolotte.
Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april 1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till krigskommissarie vid Rhenarmén.
På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt, att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik — "när jag lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de offentliga talarstolarna."
I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej mera tjänsten, utan Marseille.
Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd. Luciens tur skulle komma senare.
Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare. Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797 blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.
Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig, att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798 det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald. Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke; man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.
Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt, som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.
När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten, förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den 16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke — "då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de republikanska vapnen trogen."
Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé, gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph, försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna, främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna. Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.
Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder. Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden, nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället; så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i pressangelägenheter.
Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare — man samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt, manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.
Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna, måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans samtid — i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig makten.
Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès, utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor: "ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet, kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.
Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon, på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat situationen.
Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta konsekvenserna.
Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats, som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd, och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för inrikesärendena.
Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom, då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.
Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden, läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor av inrikesministeriets medel — det har sagts, att han handskades rätt lättvindigt med dessa — blev hans ministertid i kulturellt avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän, litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp. Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd. Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur var — och det länder honom till heder — verkligt oegennyttigt, han uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand, den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den vackraste sidan av hans livsarbete.
Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma. Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket — det var bara en liten pikant omväxling, säger madame Junot.
I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.
Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv. Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes — inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i hela den mondäna världen.
Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad. Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning, att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig självskriven såsom efterträdare.
Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär. Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid — det var nämligen på sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en kunglig ståt.
För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon tid, riktade han — under förevändning att pesten härjade i Spanien — till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal — själva det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.
I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade tillträde till hovet.
Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal, ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades, under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags allvarliga och bindande karaktär.
Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal, men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man — det säges, att han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.
Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar, anlade storartade parker och trädgårdar — allt i en originell stil, som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare, flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck, Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese, Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn: Michelangelo och Donatello.
Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll. Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod, att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen, förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799, helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet, och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot "ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd, kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat allenast förnuftet och skönheten — hans brev från denna och senare tid präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp, som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett medel att komma fram.
Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom till senaten — en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.
Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen, då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga saken i övervägande.
Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej mer veta av några mesallianser i familjen!
Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj 1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians. Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid denna händelse — det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!
Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster, titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder, makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod på statens civillista!
Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet hade Lucien svårt att säga nej — hur frestande måste ej för honom ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais blir vicekonung av Italien.
Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat: Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien — vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att avstå.
Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien, uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom. Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj, bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt. Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande, och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder för Luciens barn — en ynnest, som ej vederfors mången — att han erkände Luciens giftermål.
De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."
Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av Spanien son och spansk tronföljare.
Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej lämnade hans store broder nattro — eller var det kanske förbittringen över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest energiska av sina syskon — alltnog, förföljelsen fortgick. I februari 1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den sista fridlysta plats han hade att tillgå — Canino. Han företog här storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.
Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var fientligt — Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet, där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den uppfattning han hade om familjens handlingssätt:
"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er, men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra. När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire, så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev, lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i hamnen Cagliari.
Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med sin hustru och sina många olika sorters barn, — en flicka Anna från Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia, Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta, där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar, såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde, kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m. här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig familjen att stanna över vintern.
Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20 november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.
Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet. Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet, som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av de två länderna, som behandlat honom mildare."
Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme, utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så gott som alla hans inkomster.
Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln "Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.
Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur, strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz, som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.
Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin, men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816, Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son, Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.
När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på studier i matematik och astronomi.
År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.
År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.
Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt: "han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.